Kram, från E

Där allting slutade.

Min hjärna är som en tickande bomb. Jag vet att den ska explodera bara någon rör mig, men jag vet inte när. Jag ligger i samma cementrum som jag nu har befunnit mig i tre gånger. Klantigt. Jag är dock inte ensam här. Clementine och Ella ligger i ett varsitt hörn av rummet dem med. Hoppas att dem inte går fram och skakar på mig för att se om jag lever, för det gör jag inte. Jag är död känns det som.
-Jag kommer aldrig mer gå till folkparken eller blogga.. Mumlar Clementine trött från det högra hörnet. Jag skrattar tyst till, och det får bomben att ticka ännu snabbare.
Jag ser hur Ella börjar röra lite på sig lite i hörnet.
-Polisen är påväg.. Mumlar hon.
-Va? Utbrister jag, och bomben sprängs. En fruktansvärd huvudvärk träffar mig.
-Jag satt i en polisbil påväg till folkparken, det var samma poliser som vi träffade när vi var på stationen. Så de erbjöd skjuts, och jag sa ja. Sen såg vi E, som var påväg mot din lägenhet, han sköt ner alla poliserna, och tog mig hit. Clementine plockade han upp någonstans längs vägen. -Vid järnvägsstationen, jag skulle till Michelle. Fyller Clementine i.
-Vad skulle du till Michelle och göra? Frågar jag.
Clementine rycker på axlarna.
-Hon är dum i huvudet. Suckar Ella. Clementine svarar inte ens. Hon inser nog att hon gjorde fel.
-Hon sa att vi skulle gå till Torstenssons kiosk och köpa godis iallafall. Säger Clementine efter ett tag.
-Hon menade cigaretter. Säger Ella. Hon verkar verkligen känna Michelle. Clementine kollar ner på marken med en ångrad blick. Det som avbryter tystnaden är några bilar som rullar in på den lilla sandplätten utanför.
-Vi måste göra som förra gången, chansa på att det är poliserna. Säger Ella och ställer sig vid dörren. Hon börjar banka och slå på dörren.
-Här är vi! Skriker hon. Snabba steg rör sig in i byggnaden och verkar ställa sig utanför dörren. Ella slutar.
-Det är polisen. Säger en säker röst utanför. Jag drar en djup lättnad.
-Backa så ska vi skjuta upp låset. Håll er mot väggen. Säger dem.
Jag trycker mig lite mer mot väggen. Namnen på väggen skriker på hjälp brevid mig. Låset spränger till, och poliserna stegar in. De kollar sig omkring.
Det är inte samma poliser som förra gången, eftersom att dem blev skjutna.
-Följ med oss. Säger dem lugnt, och går ut ur rummet. Vi följer efter. Mina ben håller knappt. Jag måste ta hjälp av väggen för att hålla mig uppe. Jag kollar mig runt i rummet en sista gång, innan jag följer poliserna ut ur huset.
-Stopp! Säger en röst bakom oss. Jag vänder mig snabbt om.
Där står Everton.
-In i bilen. Säger polisen och laddar en pistol. Flera andra poliser radar upp brevid honom. Everton tar upp en pistol han med.
Jag hoppar in i bilen, och ser hur Everton blir skjuten i benet, och satt i en annan polisbil.

I en trygg, varm bil åker vi mot stan igen.
-Tack vare dig Ella kunde vi hitta er, det var lätt att kunna spåra upp er genom bilden du tog på väggen. Ler polisen, och hoppar in i framsätet.
-Vad händer nu? Frågar jag polisen.
-Ni får åka hem. Säger han, och kliar sig i skägget. Sen får ni antagligen komma och prata med våra psykologer på polisstationen när ni vill. Fortsätter han.
-Vi har varandra, och behöver inget mer än det. Säger jag tyst till Clementine och Ella.
Dem nickar instämmande och ler.

Rättegången är lång, och alldeles förvirrande. Helt nya fall dyker upp, och leder in på helt andra brott som Everton ligger bakom. Medbrottslingarna blev omhändertagna av några andra.
-Du kommer få livstids fängelse, Mr. Hales. Säger domaren och kollar viktigt på honom.
Min blick går snabbt från det gamla slitna träplankorna, upp till Everton. Våra blickar möts, och han kollar nästan rakt igenom mig. Hans blick söker sig mot Ella, sen till Clementine, sen tillbaka mot domaren. Rätt åt honom.
-Haley, kan du redogöra för rätten var du har upplevt den senaste tiden av Mr. Hales? Frågar domaren, och hennes ord får hela rättegångssalens blickar att leta efter mig där jag sitter inträngd brevid en advokat och Ella.
Jag harklar mig, och ställer mig upp.
-Nej.
Domaren kollar besviket på mig. Men jag möter inte hennes blick, jag kollar istället oroligt mot Everton. Han ser obekväm ut.
-Eller.. Tvekar jag. Jag har upplevt hot, och försök till mord. Säger jag lite stadigare. Ella kollar på mig och nickar instämmande.
Domaren ser belåten ut och skriver ner en massa på ett block, som hon sen ger över till några vakter.
-Tack Haley. Säger domaren.
Jag kollar allvarligt på Everton, och sätter mig sen ner.
Tiden flyter på, och till slut står vi på gatan utanför rätten.
-Tack för att vi har stöttat varandra, fast vi varit förbannade på varandra. Säger jag och ler smått.
-Vet ni, jag skulle gått ner mig i mörkret utan er. Säger Ella allvarligt.
-Ja, ni är verkligen allt jag har. Instämmer Clementine.
Jag lutar mig fram, och kramar dem båda.
-Tillsammans klarar vi verkligen allt. Mumlar jag.