Kram, från E

"Han är oskyldig"

-Han är oskyldig. Säger polismannen.
Ella ser förtvivlat på honom.
-Han är inte oskyldig! Utbrister hon argt.
-Jag är hemskt ledsen, men ni har inget bevismaterial. Säger polismannen med en medlidande blick.
Jag kollar länge på Ella som ser alldeles förstörd ut. Det kan inte sluta såhär, det kan det bara inte göra. Då slår det mig. Namnen på väggen, alla namn!
-Det har vi visst. Säger jag, och går fram till Ella och tar hennes mobil. Jag slår upp kamerarullen och öppnar bilden.
-Här.
Polisen tar mobilen och kollar koncentrerat på namnen.
Sen kollar han upp på oss och skakar på huvudet.
-Jag är ledsen men jag..
-Vänta, kolla datumet och platsen där det togs. Avbryter jag.
Jag drar ner "information" och pekar på adressen.
Han kollar misstänksamt på oss.
-Jag ska titta vidare på det här. Säger han och fortsätter ut genom dörren. Ella ser orolig ut.
-Ella det är lugnt, de kommer ju inte att hitta dig igen.
-Du känner inte dem. Säger hon och kollar på mig. Det gör jag, och jag vet exakt vad dem kommer göra nu.
-Vad då? Frågar Clementine irriterat.
Ella suckar och skakar på huvudet.
-Dem kommer döda oss, alla tre. På riktigt.

Mamma kom och hämtade mig, och Clementine fick skjuts hem. Ella behövde däremot stanna på stationen för hon har ju knappt föräldrar.
-Jag är hemskt ledsen att du inte fick följa med till London. Säger mamma. Hon har ingen aning om vad vi har gått igenom för skit. Jag kryper ner i soffan brevid henne. Jag känner mig faktiskt jätteglad nu, att bara få vara hemma till slut. Jag lägger popcornskålen i mammas knä. Jag switchar runt bland kanalerna, och hittar till slut TV4. "Pynt med Ernst" funkar alltid. Han ska tydligen göra några fågelholkar som ser ut som höstlöv, och pynta vardagsrummet med massa träbitar i olika färger. Popcornen är godare än vanligt. Jag har inte ätit popcorn på över en vecka, och då är dem som godast. Vi ställde också fram hallonsoda, och en skål med godis. Mamma tycker nog jättesynd om mig, och det är jag glad för. Hon lämnade mig här, och åkte med Ludde och Amelia till London. Skyll dig själv liksom. Det var skönt att duscha, och sen sätta upp mitt långa bruna hår i en fläta. Helskön känsla på en kväll, efter denna dramatiken. Ändå tar vi alla tre förgivet att E kommer tillbaka, förr eller senare. Men mamma kan inte få reda på det. Då kommer hon anordna en flytt till ett annat land på andra sidan universum, och poff, så var vi jagade av aliens istället. Dramatik når mig vart jag än är. Även fast jag skulle sitta nergrävd i en grop trettiofem meter under marken skulle det komma en köttätande gråsugga och äta upp mig. Jag är en dramatikmagnet.
Vi sitter tysta och bara myser i värmen, under flera filtar. Amelia kommer in efter en stund och sätter sig brevid mig. Hon vet verkligen ingenting om vad som har hänt. Ludde sitter säkert på sitt rum och skriver med Alexander.
-Hur var det här hemma? Frågar Amelia med ett flin. Hon vet att jag ville åka med. Jag kollar på henne. Tänk att hon inte vet någonting om vad som hände. E, skogen, att vi blev inlåsta, ingenting. Jag skulle verkligen vilja se hur rädd hon hade varit i min situation.
-Amelia sluta retas med henne. Säger mamma och kollar bedjande på Amelia. Jag slänger ett litet flin på Amelia, innan jag reser mig upp och går in på mitt rum. Jag lägger mig på sängen och drar in doften av nytvättade lakan. Jag tar fram datorn för att kolla på lite klipp, eller kanske chatta med Clementine om hon är online. Det verkar hon vara.
"Hej!" skriver jag.
"Hej Haley :("
"Vad har hänt?"
"Jag kan kopiera.."
"!?"
"Kopierat av Clääm89 från E: Polisen har inte tagit oss ännu bitches! ;) Kram från E"
Jag blir alldeles stum i huvudet. Jag fattar verkligen ingenting. Hur jävla tröga är poliserna?