Oscar's perspektiv
Min älskade flickvän blev akut förd till ett annat sjukhus där hon skickades in i full fart i en operationssal. Jag fick följa med henne. Hon fick massor med sprutor och blev kopplad till säkert fem olika maskiner.
Läkarna var stressade och det verkade vara väldigt akut. Jag själv var som förstenad. Jag satt helt still och tyst samtidigt som jag höll Cindy i handen.
Tårar rann längst hennes kinder och hon såg livrädd ut. Jag lutade mig över henne och kramade henne så gott det gick. Försiktigt kysste jag henne på hakan och viskade "Jag älskar dig". Hon snyftade till och la armarna runt mig. "Jag hatar att behöva se dig såhär" viskade jag och hon nickade bara lite. "Men det är snart över, okej? Du klarar detta gumman" la jag till och kysste hennes läppar som var blöta av tårar.
Vi blev avbrutna av läkaren som sa åt oss att ingreppet skulle börja. Jag svalde hårt och slöt ögonen.
Detta måste gå bra. Annars vet jag inte vad jag gör. Jag såg på Cindy hur rädd hon var. Jag tror att hon tänker samma som mig. Med hennes hand i min påbörjades i greppet. Hon grät och grät och grät och jag kände mig som den mest värdelösa pojkvännen i världen. Jag kan inte göra något åt detta.
Plötsligt hörde vi hur en bebis började gråta och bara sekunder senare hade nästan alla rusat ut ur rummet.
Jag hann inte se barnet förens dom sprang iväg med honom. Brukar man göra så? Eller har något hänt? Jag vet inte, jag vet verkligen ingenting om detta. Cindy tittade på mig. Hon såg lika frågandes ut. "V-vad händer?" Snyftade hon och tog ett extra hårt grepp runt min hand. Jag strök bort lite hår från hennes panna och kysste henne mjukt. "Jag vet inte gumman" sa jag tyst med darrande röst. Det var så nära att jag skulle börja gråta, men jag måste visa mig stark inför Cindy. Hon måste känna sig trygg med mig.
En läkare som skulle återställa magen igen påbörjade sitt jobb. Jag försökte ställa frågor till henne men jag insåg ganska snabbt att hon hade begränsade kunskaper inom svenska. Fan då.
Så orolig jag är nu har jag nog aldrig varit. Jag vet iallafall att Cindy är okej, men hur är det med vårt barn? Magkänslan säger att något har gått fel för vad jag vet brukar man väll lägga barnet hos mamman direkt? Inte springa iväg med det så fort det föds? Cindys tankar verkade få i samma banor. Hon skakade nästan och fortfarande kunde jag knappt göra något åt det. Jag höll i båda hennes händer och sa så stöttande och fina ord som möjligt men hon bara fortsatte att gråta.
Tillslut dök en läkare upp. Dock utan våran son. "Vad är det som händer?" Frågade jag oroligt och kände hur jag nästan började svettas.
"Er son klarar inte av att andas på egen hand"
