Cindy's perspektiv
Jag tittade på Oscar med stora ögon. Jag var så glad att jag hade glömt bort hur man pratar. Istället nickade jag bara stumt, med samma stora ögon innan jag slängde mig i hans famn och utbrast "Ja! Ja! Ja! Jaaaa!!!". En lättad pust slank ur hans mun och han kramade om mig hårt. "Ååh!" Utbrast han och jag kunde höra på hans röst att han log som en idiot. "Det är klart att jag vill!" Sa jag och mötte hans lyckliga blick. Han la båda sina händer på mina kinder och kysste mig länge. "Det finns inget annat jag hellre vill!" La jag till. "Jag kan väll bara säga detsamma" sa han med sitt vackra leende. Vi tittade in i varandras ögon. Han såg så lycklig ut, så lycklig att det bara efter några sekunder började rinna små tårar längst hans kinder. "Älskade du" viskade jag leendes och lät min tumme försiktigt glida över Oscars mjuka, lena kind.
"Gillar du ringen?" Frågade han och log nästan lite blygt. Eller blygt kanske inte är rätt ord, men ni vet sådär gulligt och lite oskyldigt. Ett typiskt Oscar-leende med andra ord. "Jag älskar den" svarade jag glatt och tittade ner på mitt ringfinger. Den var gjord i vitt guld, vilket jag hade nämnt för länge sedan att jag skulle vilja. Mitt på satt en liten diamant. Ringen var egentligen ganska basic, men det var precis så jag ville ha den. Ibland är det enkla det finaste.
"Namnen ristar vi in när vi gifter oss" sa Oscar plötsligt och vände upp mitt ansikte mot hans. Han la sin ena hand på min kind och den andra på min midja. Vi stod nära varandra. Blickarna var fästa i den andras ögon. "Jag längtar" sa jag tyst. "Jag med" svarade han med samma tysta ton innan våra läppar möttes i en passionerad kyss.
"Minns du första gången vi träffades?" Frågade han och skrattade lätt. Jag nickade och kramade om honom. "Det är klart att jag gör" svarade jag. "Jag var så jäkla nervös då" skrattade han. "Jag minns när jag kom gåendes på torget och såg dig stå där... Du var så söt och blyg" sa jag och Oscar blev generad. "Men framförallt vacker" la jag till. "Tyckte du verkligen det?" Sa han och jag märkte att han blev lite nedstämd. Som ni kanske minns så var han fullt uppe i att hata och skada sig själv när vi träffades för första gången. "Ja, det tyckte jag verkligen" sa jag och kramade om honom. "Och det tycker jag än, du blir bara vackrare för varje dag" la jag till. Han log försiktigt ner i golvet. "Du förstår inte hur glad jag är att du är min" sa han.
----
Tråkigt och inte så händelserikt kapitel, men jag kände att jag behövde uppdatera lite pga den fantastiska responsen jag fick på förra kapitlet :) nu i helgen är jag tveksam på hur mycket jag uppdaterar, förmodligen väldigt lite, eftersom killen jag har nämt kommer nämligen hem till lilla Skåne denna helgen! :)))))))
