Som tack för att ni pallade lägga ner lite tid på mig så får ni ett kapitel :)
Cindy's perspektiv
Jag vaknade i Oscars armar. Han höll om mig hårt vilket fick mig att le. När jag tittade upp på hans ansikte så såg jag att även han var vaken. Han log mot mig och kysste mig mjukt i pannan. "Godmorgon älskling" sa han glatt. Jag kramade om honom hårt och kysste hans läppar. "Godmorgon" svarade jag och vi kysstes igen.
Han snurrade in oss i täcket och jag gosade in mig i hans trygga famn. Hans doft fick mig att le, det luktar Oscar. "Jag älskar dig, min vackra" sa jag tyst och drog mina fingertoppar över hans mjuka kind. Våra läppar möttes och Oscar log när vi drog ifrån. Åh, han är så vacker. "Jag ska aldrig sluta älska dig" la jag till.
-
Vi var på väg mot sjukhuset för att göra ultraljudsundersökningen. Vi båda var överlyckliga och nästan skuttade dit. Jag tittade glatt upp på min vackra Oscar. Håret blåste lite och han log hela tiden. "Alltså, du är så vacker!?" Utbrast jag och stannade honom. Jag fick ställa mig på tå för att nå hans läppar. "Tack" sa han leendes. "Du med" la han till och kysste mig igen.
Tillslut kom vi in på sjukhuset. Vi satt en stund i väntrummet med stora leenden på våra läppar. "Tänk, bara en månad kvar" sa Oscar och la händerna på min mage. "Ja, äntligen" log jag. Våra läppar möttes men vi avbröts direkt.
Doktorn harklade sig lite och vi reste oss. "Hallå hallå" sa han och skakade våra händer. "Hej" svarade jag och Oscar i mun på varandra. "Ni kan följa med här" sa han vänligt och visade in oss i ett rum. Jag fick lägga mig på en brits och drog upp tröjan.
Oscar satt bredvid mig och höll i min hand. Våra blickar möttes och vi log mot varandra. "Ja, nu är det inte långt kvar! 20 november var det va?" Sa läkaren glatt och vi nickade uppspelt. "Ja, en månad kvar bara!" Sa Oscar med världens största och vackraste leende. "Och allt har gått bra än så länge?"frågade han. "Ja, det kan man väll säga. Men på senare tid har jag haft ganska ont i magen, typ som kramp" sa jag och läkaren nickade. "Men jag antar att alla har det" la jag till. "Ja, det är normalt" svarade han.
Jag fick en kräm på magen och doktorn tog fram en liten apparat som han började dra över magen. "Åh, ser ni? Där är huvudet!" Utbrast han. Jag och Oscar kollade först på skärmen och sen på varandra med enorma leenden. "Det är vår son" viskade Oscar och en lyckotår lämnade hans öga. Han kysste min hand och höll den hårt.
"Och där är foten!" Sa läkaren glatt. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag är bara så jäkla lycklig.
Apparaten gled runt över min mage en stund till och vi såg fler kroppsdelar på honom, dock var det fortfarande suddigt så vi kunde ju inte föreställa oss hur han skulle se ut. "Eh..." Sa läkaren och drog den lilla apparaten över min mage. "Men vad i...?" La han till. Jag förstod ingenting, inte Oscar heller. "Vadå?" Frågade Oscar nervöst. "J-jag kan inte hitta några hjärtslag"
