Oscar's perspektiv
Med Cindy tätt intill mig i min famn och vår son sovandes precis bredvid insåg jag hur sjukt lycklig jag är. Jag tittade länge på dom, sovandes. Världens finaste son och flickvän. Maximilian och Cindy. Min familj. "Jag ska skydda er med hela mitt liv" viskade jag för mig själv. Jag smekte Cindys kind. "Fan vad jag älskar dig" mumlade jag mot hennes hud. Min blick vandrade sedan vidare till vår son. Maximilian. Där och då svor jag på mitt liv, att jag ska göra allt för honom. Oavsett om han blir hockey-proffs, en framgångsrik advokat eller en hemlös knarkare så ska jag älskar honom villkorslöst och alltid vara där för honom. Han är ju min son.
Mitt i natten blev både jag och Cindy väckta av att Maximilian grät. Cindy var påväg upp men jag la mina armar runt hennes kropp och la henne till rätta i sängen igen. "Fortsätt sov älskling, du har haft en tuff dag. Jag tar det" viskade jag och kysste hennes kind. "Tack hjärtat" mumlade hon. "Allt för dig" svarade jag och reste mig och plockade upp en gråtande Maximilian i min famn.
Jag vaggade honom fram och tillbaks utan något resultat. Förmodligen är det såhär alla nätter kommer vara de kommande två åren men det gör mig faktiskt inget. Vi har äntligen fått våran son. Varje sömnlös timme är värt det.
"Så ja Maxi" viskade jag och sch-ade honom. Efter ett tag lugnade han sig och somnade tillsist i min famn. Fast att jag egentligen kunde gå och lägga mig igen så stannade jag vaken. Jag tittade på underverket i min famn. Det är helt sjukt egentligen. Alltså att jag och Cindy har skapat honom. Det är just jag och Cindy och ingen annan. Maximilian är som ett kvitto på vår kärlek.
Alla tankarna gjorde mig känslosam och plötsligt hade jag börjat gråta. Inte för att jag är ledsen, utan för att jag är glad. Eller mer lycklig, tror jag.
Plötsligt hade jag Cindys kropp bakom min rygg och hennes armar runt mig. "Älskling? Vad är det?" Frågade hon oroligt och lutade sin panna mot min ryggtavla. "Jag är så lycklig" sa jag och log genom mina tårar. Ett lättat andetag slank ur hennes mun. Förmodligen trodde hon att jag var ledsen. "Jag är så lycklig att jag har dig, och att vi tillsammans har fått Maximilian"
