Oscar's perspektiv
"Vad innebär detta då?" Frågade jag stressat och kände hur Cindys grepp runt min hand hårdnade. "Han är inkopplad till en respirator" sa läkaren. Cindy och jag tittade oroligt på varandra. "Men kommer det bli... bra?" Frågade hon och hennes underläpp började darra. Jag la armen runt hennes axel. Hon lutade sitt huvud mot mitt bröst.
"Det kommer behövas en operation för att fixa till detta" sa han. Allting bara sjönk inom mig. När vi äntligen har fått våran son, så kommer detta. "F-får vi träffa honom?" Frågade jag försiktigt. Läkaren skakade på huvudet. "Nej, det går inte" svarade han bara och lämnade oss ovissa och rädda.
Dagen fortsatte. Vi hade fått ett eget rum här på sjukhuset men fortfarande hade vi inte ens fått se våran son. Oron var fruktansvärd. Både jag och Cindy hade nog gråtit några liter tårar under dagens gång.
Kvällen började så smått smyga fram. Det blev mörkt och vi kröp upp i sängen tillsammans. Cindy la sitt huvud mot min hals. Jag lät henne gråta ut samtidigt som jag strök henne över ryggen och försökte trösta henne. Men samtidigt visste jag att vad jag än gör så kommer hon inte bli glad. Man kan inte vara glad i situationer som dessa.
"Gumman?" Mumlade jag och la handen på hennes kind. Hennes blodsprängda ögon mötte mina. Åh, vad jag hatar att behöva se henne såhär. "Jag älskar dig jättemycket" viskade jag och torkade bort några tårar från det vackra ansiktet. Försiktigt kysste jag henne i pannan jag drog henne tätt, tätt intill mig. "Jag älskar dig också" snyftade hon och la sin ena hand vid mitt bröst.
Vi låg där en stund, helt tysta. Jag tror att vi båda hade så mycket att tänka på att vi inte orkade prata. Men tillslut öppnade Cindy munnen. "Är det mitt fel?" Snyftade hon fram. Jag skakade tvärt på huvudet och kramade om henne hårdare. "Tänk inte ens tanken" viskade jag. Långsamt började vagga henne i min famn. "Inget av det här är ditt fel älskling" la jag till.
Cindy började gråta högt och nästintill hysteriskt. Hon skakade till och med. Vad ska jag göra?
Jag satte igång låten Move together av James Bay. Jag visste att hon älskar den låten.
Samtidigt sjöng jag tyst med och vaggade henne lätt i min famn. Jag hoppades att det skulle ha en lugnande effekt på henne, vilket det faktiskt verkade som. Hon grät inte fullt så mycket längre.
Men jag då? Varför gråter inte jag, undrar ni säkert? Jag hade lyckats bygga upp någon slags fasad där jag inte släppte ut några känslor. Dessutom har jag lovat mig själv att vara stark för Cindy. Hon ska känna sig trygg när hon är med mig. För en gångs skull vill jag vara den som tröstar, istället för att vara den som alltid blir tröstad.
Jag måste finnas för Cindy.
--------
Det sägs ju att det tar 21 dagar att bryta en vana, och jag antar att älska någon är som en vana. Men vad jag vet har det gått ganska mycket mer än 21 dagar sedan du åkte. Det är trippelt. Hur gör man då för att komma över någon? Ibland när vi inte har pratat på en dag eller två så intalar jag mig själv att "det här går ju bra, jag klarar mig utan honom". Men så ringer han, jag hör hans fina röst och alla hans konstiga resonemang mm och då är det kört. Jag faller om och om igen för den jävla tre år äldre stockholmsbo-killen. Fan.
