Oscar's perspektiv
"Cindy?" Sa jag tyst och knackade lätt på dörren till vårt sovrum där hon hade låst in sig. "Nej" svarade hon. Jag kunde höra hur hon grät och det var mitt fel. "Jo älskling" sa jag desperat och sög in min darrande underläpp i munnen för att inte börja gråta. "Låt mig vara!" Utbrast hon och det skar rakt in i mitt hjärta. Helvete.
Men jag bestämde mig för att göra som hon sa. Om det är tid för sig själv som hon behöver så är det det hon ska få. Jag satte mig med en tung suck i soffan och lät tårarna börja rinna.
Med ansiktet begravt i mina händer tänkte jag genom vad som egentligen hade hänt. För er kanske det inte verkar som en stor sak, men för mig är det. Dagen då jag och Cindy officiellt blev ett par så lovade jag mig själv att aldrig göra henne illa, om det så var på utsidan eller insidan spelade ingen roll. Jag ska aldrig göra henne illa.
Dock var det det jag precis hade gjort. På insidan. Jag sårade och skrämde henne genom att skrika på henne. Det är inte rätt. Det är inte rätt någonstans.
Även fast jag visste att det egentligen var för en "bra" sak. Det var ju trots allt för hennes egna skull och för att visa hur mycket jag bryr mig om henne. Men just nu spelade inte det någon roll. Bilden av hennes livrädda blick hade etsat sig fast i min hjärna.
Efter ungefär en halvtimme gjorde jag ett nytt försök. Denna gången släppte Cindy in mig men jag märkte på henne att hon fortfarande var rädd. Jag satte mig bredvid henne och la min hand på hennes lår. Hon tittade försiktigt på mig och drog sig lite undan. Jag tittade sårat ner i mitt knä och ännu en gång började mina tårar rinna. Vad i hela helvetet har jag gjort?
Jag började gråta, högt och hysteriskt samtidigt som jag smällde baksidan av mitt huvud mot väggen. "Helvete" grät jag och drog händerna frustrerat genom håret.
Plötsligt kände jag en liten hand på min axel. Jag vet så väl att den tillhörde Cindy. Försiktigt smög sig handen bakåt, mot min rygg och innan jag visste ordet av det så hade jag Cindys arm runt mig.
"Förlåt" snyftade jag och bara några få sekunder senare hade Cindy krupit upp i min famn. Jag höll henne tätt och hårt intill mig och kysste henne på huvudet. "Förlåt, förlåt, förlåt" grät jag.
Hon borrade in sitt ansikte mot min hals. "Det är ingen fara" sa hon tyst och jag kände hur hon började gråta. "Du vet att jag älskar dig Oscar" la hon till med ett snyft på slutet. "Och jag älskar dig, så himla mycket" viskade jag mot hennes panna innan jag placerade en försiktig kyss.
"Du måste ju ändå någonstans förstå min oro" sa jag tyst och strök min hand över hennes hår samtidigt som hon nickade. "Ja, det gör jag" snyftade hon fram. "Förlåt att jag skrek på dig" viskade jag och kramade henne hårt. "Verkligen, det var inte meningen" la jag till och slöt mina ögon samtidigt som jag kände hur Cindys armar kramade om mig. "Det gör inget" sa hon med darrig, grötig röst. Jo, det gör det visst tänkte jag. "Förlåt älskling" viskade jag. Cindy vände upp mitt ansikte mot hennes. Hon tittade djupt in i mina ögon. "Jag älskar dig" sa hon allvarligt. "Jag älskar dig också, jag antar att det är därför det blev så här" sa jag och kysste henne mjukt. "Som jag sa innan, jag skulle inte kunna leva med mig själv om du blir skadad och jag vet att jag skulle kunnat förhindra det. Jag är så rädd om dig, älskling" sa jag.
Cindy nickade försiktigt och lutade sitt huvud mot mitt bröst. "Så snälla, både för din och min skull, gör kejsarsnitt" sa jag. "Men har du sett hur det ser ut efteråt?" Snyftade hon fram. "Det kommer bli jättefult ju" la hon till. "Det är det allra sista jag bryr mig om! Du vet att jag älskar dig ändå" sa jag och strök hennes kind. "Ett endaste ärr skulle aldrig kunna ändra på hur mycket jag älskar dig" la jag till. Jag mötte hennes blick och strök mina fingrar över hennes kind. "Tänk inte ens tanken" sa jag och pressade ihop våra läppar i en öm kyss.
När vi drog ifrån möttes jag av ett litet leende. Världens vackraste lilla leende. "Det är min tur nu Cindy. Det är min tur att ta hand om dig, så som du har tagit hand om mig ända sedan vi träffades. Nu ska jag växa in i min roll som en perfekt pojkvän och jag lovar att göra allt för dig" sa jag och Cindy log stort. "Sen det här med ärret och att jag skulle tycka om dig mindre, är bara strunt. Jag menar, se på mig! Hela jag är förstörd av ärr, men ändå vill du ha mig" sa jag.
Hon drog upp min tröjärm och vände undersidan av min handled uppåt. Tatueringen jag gjorde för snart ett år sedan blottades. You saved me. Cindy lutade sig lite ner och placerade en kyss precis vid tatueringen. "Jag älskar dig mer än någonting annat, glöm aldrig någonsin det" viskade hon.
