En vecka senare
Oscar's perspektiv
Mitt i natten blev jag väckt av Cindy. Vattnet hade gått.
Från det tills att vi var på sjukhuset hade max en halvtimme hunnit passera. Vi blev direkt placerade i ett sjukhusrum med massor av läkaren runt oss. Cindy grät och skrek av de fruktansvärda smärtorna och jag kände mig som världens mest värdelösa pojkvän eftersom jag inte kunde göra något. Det enda jag kunde göra var att hålla hennes hand.
Plötsligt utbröt kalabalik i rummet. Det fanns inga lediga operationssalar. Jag såg skräcken i Cindy's ögon. Det skar rakt in i hjärtat. "Hur gör vi nu då!?" Utbrast jag och tittade in i läkarens stressade ögon. Meningen var att kejsarsnittet skulle utföras om tre dagar. Barnet var alltså för tidigt.
Läkaren nämnde ett annat sjukhus. "Seriöst? Måste vi åka till ett annat sjukhus!?" Sa jag irriterat med höjd röst. "Jag är rädd för det" svarade läkaren och verkade helt obrydd. Det kokade inom mig.
"Min flickvän ligger här och fucking skriker av smärta för att barnet är på väg ut!? Då är väll för i helvete inte rätt lösning att åka vidare till att annat sjukhus!?" Vrålade jag och tryckte naglarna mot handflatan för att försöka hålla mig själv i styr. Jag tror att läkaren blev förvånad över mitt lilla utbrott med tanke på hans blick. Men jag skiter i vilket. "Alla salar är upptagna, vad är lösningen?" Svarade han och verkade fortfarande vara ointresserad och inte bry sig om vad som händer.
"Nu ser du till att hitta ett rum, illa kvickt" sa jag allvarligt, nästan lite hotande faktiskt. Tönten till läkaren lämnade vårat rum för att se hur vi skulle lösa detta. Jag vände mig om till Cindy igen. Jag tog hennes hand och kysste henne i pannan samtidigt som hon andades häftigt och höll hårt i min hand. "D-det gör så.. Ont" pressade hon fram mellan alla hysteriska snyftningar. Jag ville så gärna bara ta upp henne i min famn och hålla om henne, men jag fick inte. Istället försökte jag lugna henne genom att säga att jag fanns där för henne och att då och då kyssa hennes hand. I situationer som dessa känner man sig ganska värdelös.
Plötsligt rusade alla läkarna in i rummet igen. Ingen av dom verkade ha så bra koll på vad som faktiskt hände. Folk sprang hit och dit, tog prover, antecknade och vissa bara hade panik samtidigt som Cindy skrek och jag grät. Något mer kaosartat har jag nog aldrig varit med om.
Hur i hela friden ska detta gå?
