Cindy's perspektiv
Missfall.
Alla våra drömmar krossades. Allt är förstört.
Det första Oscar gjorde när vi kom hem från sjukhuset var att gå in i rummet som han hade renoverat åt sonen som aldrig fick komma till världen. Jag följde efter honom med tårarna rinnandes. Han la sina armar runt mig och höll mig tätt intill honom. "Är det mitt fel? Är det mig det är fel på?" Snyftade han och borrade in sitt ansikte mot min hals. "Ingenting är ditt fel, Oscar, du får inte tro det" viskade jag med tårar som forsade längst kinderna.
Men det trodde han ändå. En morgon när jag vaknade så hittade jag min älskade Oscar i badrummet med alldeles blodiga handleder. "Oscar!?" Utbrast jag och hans blodsprängda ögon mötte mina. "Det är mitt fel" sa han med helt tom blick. Jag satte mig bredvid honom och drog upp honom i min famn. "Ingenting är ditt fel" viskade jag och kollade ner på de blodiga handlederna. Området runt tatueringen hade han låtit vara, annars var allt fullt av blod. Det gör så jävla ont att se.
"Snälla, älskade Oscar, säg att detta är sista gången du skadar dig själv" snyftade jag. "J-jag kan inte lova något..." Mumlade han. Jag tog ett djupt andetag. "Nästa gång du får för dig att skära dig, ta min arm" sa jag. Han spärrade upp ögonen och skakade tvärt på huvudet. "Aldrig i livet!" Sa han. "Jo, jag menar det" sa jag. "Aldrig" svarade han.
"Skada inte dig själv då heller" sa jag och kramade honom. Oscar blev tyst och tittade ner i sitt knä. Jag hörde hur han snyftade till. "Älskade du" viskade jag och vaggade honom innan famn. "Förlåt att jag förstör ditt liv" sa han och brast ut i tårar. Jag försökte lugna honom på alla olika sätt men det verkade inte gå. "Älskling" viskade jag och placerade en lätt kyss på hans blöta kind. "Du förstör inget, det är inte ditt fel att detta hände" sa jag och höll honom tätt intill mig. "Vems fel skulle det annars vara då!?" Utbrast han. "Vems som helst!? Allting måste inte alltid vara ditt fel!" Svarade jag med höjd röst och Oscar såg nästan lite rädd ut.
"Förlåt, förlåt" viskade jag och tog ett lugnande andetag. "Jag vill bara att du ska förstå att det inte är ditt fel, du måste inte klandra dig själv" sa jag och smekte hans kind. Han ville inte riktigt möta min blick. Jag vände upp hans ansikte och placerade en mjuk kyss på hans blöta läppar.
Vi tittade på varandra med glansiga, rödgråtna ögon. "Vi tar oss genom det här, tillsammans" sa jag och strök bort några tårar från hans kind. "Så du vill ha kvar mig?" Frågade han. Våra läppar möttes i en mjuk kyss. "Jag ska aldrig lämna dig, vad som än händer"
