forgive me | h.s

chapter 4

Låt:

I'll show you - Justin Bieber

FLASHBACK

Alisons perspektiv.

"Vi kommer snart gumman." säger jag tröstande till Darcy. Vi bestämde oss snabbt för att en vakt skulle ta henne så ingen olycka sker då vi har varit med om det förut. Jag förstår att folk vi träffa Harry, men det är respektlöst när Darcy är med. Hon är ett litet barn, nyss fyra fyllda år och hon blir rädd, precis som jag.

Jag hänger jackan på min arm för att dölja den lilla magen som har börjat synas. Än så länge vill jag att det ska vara hemligt och jag gör mitt bästa för att det ska vara så.

Harry tar min hand och vi lämnar hissen för att gå till nästa hiss för att sedan komma ner i källaren där bilen väntar på oss. Massa fans och paparazzis väntar på oss. Jag tittar snabbt ner på marken, jag har aldrig tyckt om att bli fångad på bild.

"Låt de gå förbi." Fyra vakter krävs för att hålla undan alla människor, den femte smet snabbt förbi med Darcy sittandes på höften. En bit bort hör jag hur hon gråter, allting hände så plötsligt och hon tycker inte om det här precis som jag, även fast hon inte är mitt i kaoset.

Jag struntar i att dölja magen, jag har en stor tröja så det kommer säkert inte synas så istället håller jag handen över ögonen för att dölja mig från blixtarna som hela tiden bländar mig. Vi försöker röra oss ifrån folkmassan så fort det går, men det är nästintill omöjligt när alla människor trycker på. Mitt hjärta slår hårt i bröstet och jag känner mig yr. Det välbekanta trycket över bröstet gör det svårt att andas. Att det är helt torrt i munnen gör inte saken bättre och jag har bara lust att skrika till alla att de ska ta ett steg tillbaka.

"Ali? Hur känns det att alla fans har något emot dig?" ropar någon plötsligt. Både Harry och jag stannar upp även fast vakterna pressar oss framåt. Jag möter blicken till mannen som sa det och han har kameran i högsta hugg medan blixt efter blixt träffar mina ögon. Min hand glider ur Harrys hårda grepp efter att vakterna drar med mig bort från Harry som vägrar att flytta sig.

"Säg aldrig det där om min tjej igen. Hon är inget annat än människa och då räknar jag med att du beter dig som en också." hör jag Harry säga. Hans röst är mörk och beskyddande och även fast jag inte ser honom just nu vet jag att hans ögon brinner av ilska. Varje gång någon säger något sånt här rakt ut känns det som ett skott i bröstet, men jag har lärt mig att inte ta åt mig. Det gör ont, men jag tar inte åt mig.

Vakten släpper greppet runt min hand när vi kommer in i hissen efter att ha väglett mig genom kaoset. Harry kommer in och precis som jag trodde så är hans blick lika hård som jag föreställt mig och mellan hans ögonbryn har rynkan hoppat fram som den alltid gör när han är besvärad på något sätt. Jag lutar mig utmattat mot väggen och sluter ögonen medan bilderna hur folk tränger sig fram och kastar ut sig vad som helst spelas upp om och om igen.

Jag älskar hur folk är här för att träffa Harry, hur de gör allt för att se sin största idol men när de inte tar med sig respekten hemifrån så är det inte roligt längre. Jag vill inte bli utsatt för att folk kan säga vad de vill åt mig, jag har ju en känd pojkvän, det är ju okej då? De kan slänga ut sig vilka kommentarer som helst, precis som på nätet. Jag ska ju klara det, jag är ju en offentlig person. Det ingår, att kunna stå ut.

Men jag är fortfarande en människa. Jag är fortfarande lika sårbar som alla andra. Jag har fortfarande känslor. Det gör fortfarande ont, och jag kan ta skit. Men det finns samtidigt en gräns och det är aldrig okej. Allra värst är det när det är en vuxen människa, jag trodde att de visste hur man beter sig.

På något sätt känns det som att jag inte såras av orden som är menade mot mig längre, jag blir sårad över att folk inte har varken respekt eller hjärta längre.

"Jag är ledsen Ali." suckar Harry och drar frustrerat handen genom håret.

"Det är inte ditt fel." säger jag och möter hans blick. Hans blick har mjuknat men han ser fortfarande irriterad ut. "Det är inte ditt fel och har aldrig varit." säger jag svagt och tittar ner på mina händer som fortfarande skakar över händelsen som alltid ger mig panik.

Vem föreställer ni er som Alison? Vill så gärna veta!