forgive me | h.s

chapter 19

Alisons perspektiv.

"Ali! Ser du det här hotellrummet?!" Lauren snurrar runt med armarna för att poängtera det vackra rummet. "Vi kommer ha den bästa tiden här, bara du och jag. Massa upplevelser, massa spa, massa bad och massa sol. Jag kan inte vänta." säger hon och sätter sig ner på sängen, studsar ett par gånger för att se hur mjuk sängen är.

"Kan vi inte gå ner till poolen? Jag har inte kunnat slappna av vid en pool på fler månader, och vi har liksom en i trädgården."  frågar jag och lägger upp min stora resväska på min säng.

"Absolut, detta är din resa, det är din tur att få göra vad du vill." ler hon.

...

"Nu får de väl ändå ge sig." suckar Lauren. Flera paparazzis har redan fått reda på att vi är här, och de tror antagligen att Harry är här också. Det tar inte många sekunder innan Lauren roffar åt sig sin klänning och tar på sig den innan hon börjar gå mot hållet alla männen med kamera står. Men jag förstår henne, vi har varit vid poolen i flera timmar och de står fortfarande kvar utanför hotellområdet. 

"Harry är inte här, så ni kan dra härifrån." hör jag hur hon säger. Jag försöker gömma mig bakom min tidning, men kan ändå inte låta bli att le åt sättet hon står upp för oss. Ingen bryr sig om vad hon säger utan ber henne bara att flytta på sig. Hon sätter irriterat händerna i midjan på sig själv.

"Det finns andra gäster på det här hotellet, så snälla visa lite respekt." suckar hon. Jag tittar upp från min tidning, och alla paparazzis fortsätter att ignorera henne.

"Lauren! Vi drar här ifrån!" ropar jag. Jag lägger snabbt ner mina grejer i väskan innan vi lämnar poolen och går tillbaka till vårt rum. Båda två sätter sig med en suck på sängen.

"Vad ska vi göra? Det är Saint Barts, alla kändisar är här just nu. Inte konstigt att det är fullt med paparazzis." säger jag.

"Vi hyr en privatägd lägenhet eller villa. Dit kan de inte åka." föreslår hon. 

"Vi får väl göra det." säger jag och börjar genast packa ihop grejerna. Om jag är här för att slappna av så ska inte paparazzis få förstöra det. 

...

Jag drar in resväskan på mitt rum. Lättnaden över att vi hittade en liten villa som vi kunde hyra under en månad lättade på tyngden över mitt bröst. Varje liten motgång trycker ner mig, därför känns en framgång stor. Det är nog bara bättre, här är det inte så mycket hus i närheten. Bara privatägda, och eftersom det är ett privatområde med en privat strand så har inga paparazzis tillåtelse att vara här. Det fanns inte två lediga hotellrum på hotellet så Lauren och jag fick ju dela på ett. Här har vi varsitt rum där vi kan gå in och ha lite ensamtid. 

Jag vet fortfarande inte om det är bättre om jag är ensam och får tänka, eller om jag umgås med Lauren och kommer på andra tankar. Trycket över bröstet känns mer när jag tänker, men allt känns så suddigt och oklart när jag ignorerar mina tankar.

Jag känner ännu inte saknaden efter Harry på sättet som jag borde. Tänk om jag efter fyra veckor fortfarande inte känner saknaden efter honom? Tänk om det verkligen är kört? Tänk om det inte finns några känslor kvar? Att tänka på det sättet ger mig ångest, så jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska tro.

"Alison? Jag går och lägger mig nu. Säg till om det är något." ropar Lauren dämpat utanför mitt rum.

"Okej, sov gott." svarar jag, harklar mig lite för att rensa rösten.

"Detsamma." Jag hör på sättet hon pratar att hon ler. 

Laurens rum ligger på andra sidan huset, men det ser precis likadant ut som mitt. Båda två har dörr ut till terrassen som har en trappa som leder ner till vattnet. Det har hunnit mörkna, men tack vare det fina vädret är himlen helt stjärnklar.

Försiktigt öppnar jag upp dörren ut till terrassen. Jag drar åt mig en filt som ligger på sängen och sveper den runt mina armar innan jag sätter mig ner i fåtöljen på terassen. Luften är inte så tung och varm som tidigare idag, utan kallare och friskare, även fast det inte är så kallt. 

Det tar inte många sekunder innan min blick fastnar längre bort på slutet av den lilla viken som vi bor i och mina tankar går tillbaka till Harry. Jag undrar vad han gör just nu, antagligen så sover han. Eller så har Noah väckt honom. Det är också möjligt. Egentligen så skulle jag varit helt slut nu, men jag är van vid att vara uppe sent så att klockan är närmre 6 i London känns inte så hemskt som det borde. Det går ju inte att bli tröttare än vad jag redan är. 

Jag får lite skuldkänslor när jag tänker efter. Jag lämnade dem, precis som Harry gjorde med mig. Kanske borde jag inte ge honom skulden? Han behövde komma bort, precis lika mycket som jag, men han insåg det innan mig. Jag hann redan ta smällen in i väggen, men han åkte innan den kom. Jag gör precis som honom.

De så kallade "reglerna" vi bestämde innan jag åkte var enkla. Det skulle vara precis som att jag åkte på semester, bara att vi inte pratade. Om jag vill höra hur det är med barnen är det min assistent som jag ska prata med. Anledningen är för att Harry och jag ska sakna och längta efter tills när jag kommer hem. Psykologen påstod att om vi pratar med varandra under den här tiden kommer vi "mätta" saknaden. Det låter logiskt, och jag gör allt för att rädda situationen. 

Saken är den att om situationen inte går att rädda så vet jag att jag aldrig kommer älska någon som honom. Men det är inte det som gör ondast. Det som gör ondast är att jag vill ha honom så mycket, men någonstans tar det emot. Jag älskar honom och det kommer jag alltid göra. Jag är bara rädd över att förhållandet inte håller, även om vi älskar varandra så mycket som det går att älska en annan människa. 

Jag älskar inte känslan av att vara kär, jag älskar honom, och det är det som är problemet. Om alla känslor skulle försvinna och jag fortfarande älskar honom, vad händer då? Pusslet går inte ihop, eller så är det min uppgift att lösa det, även fast det känns omöjligt.

Tårarna är påväg och jag vill gråta men det går inte. Istället känns det som att mitt hjärta bryts i delar. Hur ska jag lösa pusslet? Hur ska jag hitta alla delar och sedan sätta ihop dem, en efter en?

Jag vill inte att personen som ger mig de bästa minnena, blir ett minne.