forgive me | h.s

chapter 16

Alisons perspektiv.

"Alison? Hur mår du?" 

Det ljusa rummet bländar mig när jag försöker öppna ögonen. Den okända rösten gör mig förvirrad och det känns som att jag inte har sovit på en vecka. 

En kvinna klädd i vita kläder står över mig med ett milt leende på läpparna. När jag kollar mig om i rummet ser jag den välkända sjukhusmiljön.

"Du tuppade av hemma, men allt är okej nu." förklarar hon. Jag lutar mig tillbaka medan hon hissar upp ryggstödet på sängen. 

"Är Harry med Darcy och Noah?" frågar jag snabbt. Sjuksköterskan tittar på mig och ler mjukt medan hon nickar sakta. 

"De är hemma. Du svimmade i ditt kök, så Harry ringde efter en ambulans eftersom du inte vaknade." förklarar hon. Jag nickar kort och blundar hårt. Allting bara snurrar runt i huvudet.

"Vi tror du är utbränd Alison. Harry berättade i telefonen att han har upplevt dig som stressad och nedstämd. Är det sant?" frågar hon milt. Jag vill inte erkänna det själv, men jag är långt ifrån okej. 

"Jag antar det." suckar jag. Sköterskan drar fram en stol som hon sätter sig på innan hon räcker fram ett glas med vatten till mig.

"Hur kommer det sig?"

"Jag driver ett eget företag och just nu håller jag på med att ta fram lite nya design ideér till en ny kollektion, och min son är bara några månader, så jag antar att det har lite med saken att göra." berättar jag. Jag känner inte igen mig själv, bara sättet jag pratar på är helt dött.

"Finns det något mer som är med i bilden? Något mer personligt och känslomässigt. Att driva ett eget företag innebär ju mycket känslor och stress, men om du utesluter jobbet och bara tänker på känslor och tankar."

"Harrys och min relation har väl varit lite bristande." börjar jag försiktigt. Det är inget jag vill erkänna, men det är verkligheten och vad ska jag göra åt det?

"Där har vi det hjärtat." säger hon och ler medlidande. "Berätta för mig, varför har det varit bristande?" frågar hon och tar fram ett anteckningsblock där hon börjar skriva ner massa saker.

"Han var borta flera gånger under tiden jag var gravid med Noah. När Noah väl var född så tog det inte mer än en månad innan han åkte igen. Vi bråkade, och jag var ensam med båda barnen i flera veckor. Vår vän var och hjälpte mig några dagar för att underlätta för mig. För någon vecka sen kom Harry tillbaka, men allting har varit spänt och fruktansvärt. Inget är som det brukade mellan oss. Vi har alltid varit bra på att hitta tillbaka till varandra mellan bråken, men den här gången känns det faktiskt ganska hopplöst." berättar jag. Jag trodde aldrig att det skulle vara så skönt att få öppna upp inför en okänd person. Men efter att få bara lätta på hjärtat känns trycket inte så mycket.

"Medan du och Harry var ifrån varandra med outredda knutar fick du ta hand om två små barn och sköta ett företag, då är det faktiskt inte så konstigt att du blir utmattad. Hur ser dina sömnrutiner ut?"

"Jag går och lägger mig tidigast elva och vaknar vid fem ungefär. Däremellan vaknar jag för att mata Noah ungefär två gånger." säger jag.

"Vet du vad? Jag skulle vilja ha kvar dig här under natten så vi har koll på läget. Det är inte bra ifall man till och med svimmar för att du är så utmattad. Efter det ska du få prata med en psykolog och ni två ska få komma överens över hur vi ska reda ut ditt liv så att det blir som det brukade vara."

"Men-..." 

"Inga men idag Alison, tyvärr. Jag förstår att du vill ha kontroll, men du måste få släppa taget ibland. Du får gärna ringa Harry och prata med honom, men just nu måste du prioritera dig själv och din hälsa." avbryter hon. 

Jag har lust att börja gråta, det är inte såhär jag vill att mitt liv ska se ut. Utbränd och ett hopplöst psykolog fall. Jag vill att det ska vara som det var förr. Härliga somrar med min familj. Avslappnande kvällar och mysiga morgnar, allihopa samlade i sängen.  

Hopplöst lägger jag händerna för mitt ansikte och brister ut i gråt. Vilsen, ensam och förstörd. Det var inte såhär det skulle bli, långt ifrån. 

"Jag lovar dig att detta kommer lösa sig, du behöver bara ladda om batterierna för din laddning tog slut. Och vet du vad? Det är faktiskt okej. Man behöver inte vara perfekt och prestera hela tiden, det är okej att tappa livslusten, för det viktigaste är att hitta den igen." 

Jag vet att hon bara vill hjälpa mig, men hennes ord når inte fram till mig. Det är snällt av henne, men hur ska ett par ord från en okänd människa kunna förändra mitt liv som blivit en enda röra?

"Skulle jag kunna få ringa till Harry?" frågar jag ynkligt. Hon nickar och räcker mig min mobil och lämnar rummet. Ett par signaler går fram innan han svarar, och ångesten kommer som ett slag i ansiktet.

"Hallå?" Min röst är lika ynklig som tidigare, och det gör så jävla ont inuti mig när jag vet att det är en lång väg tillbaka till hur det brukade vara.

"Ali? Hur mår du?" 

"Utbränd." suckar jag. 

"Sa de det?" frågar han förvånat. 

"Sjuksköterskan jag pratade med var helt säker. Hon sa att jag skulle stanna över natten för att vila upp mig, och att jag skulle få prata med en psykolog." berättar jag. 

"Vill du att jag kommer in? Jag kan bara ringa barnvakten så är jag hos dig om en halvtimme." 

"Nej, det är okej." svarar jag lugnt även fast jag känner hur skakig jag är på rösten. Tårarna är fortfarande kvar sen tidigare.

"Ali, du måste prata med någon. Jag kommer om en halvtimme." säger han och lägger på. Jag brister ut i gråt igen, och det är det enda jag gör tills Harry kommer. Han kommer in på mitt rum och sjunker ner på stolen som sjuksköterskan satt på. Han håller om mig tills tårarna slutar rinna, och då lutar jag mig tillbaka i sängen igen.

"Hur känns det?" frågar han. Jag stirrar in i väggen framför mig med en frånvarande blick.

"Det gör ont. Det känns hopplöst. Jag känner mig vilsen. Jag önskar det kunde bli som förr." säger jag tomt och stryker med fingrarna under ögonen för att torka bort tårarna.

"Det kommer bli som förr, jag lovar." mumlar han med blicken på mina händer som skakigt ligger i hans.

"Titta mig i ögonen och säg ärligt att det kommer bli som förr." säger jag desperat. Han tittar upp på mig och jag ser hur ont det gör i honom.

"Ali-..."

"Du vet det, det kommer aldrig bli som förr." säger jag och det är det sista vi båda säger på flera timmar.