forgive me | h.s

chapter 18

Alisons perspektiv.

"Varsågoda och sitt ner." 

Jag sätter mig försiktigt ner på stolen framför psykologens skrivbord. Harry drar en hand genom sitt hår innan han också sätter sig ner. Det stela uttrycket på hans ansikte förklarar hans humör. Redan innan vi hade suttit oss i bilen var han irriterad. Jag vet inte om det är för att han är nervös eller om han bara är irriterad över att vi ska på parterapi. Hur det nu än ligger till gör det mig nervös över hur han kommer reagera och bete sig.

"Jag tänkte faktiskt börja med att fråga direkt hur du känner över ert förhållande Harry?" 

Det känns som att hjärtat slutar så för en sekund när hon ställer frågan. Jag är så rädd för att få reda på svaret, eftersom vi själva inte ens pratat om det. Det går inte utan tjafs eller otrevliga toner. Han harklar sig tyst och möter min blick för en kort sekund innan han tittar på kvinnan framför honom. 

"Det är lite upp och ner just nu." säger han kort. Jag tittar bort från honom och suckar inombords. Upp och ner, det kan man säga.

"Hur långt ner känns det just nu? Känns det svårt att komma upp igen?" frågar hon och skriver ner något i hennes anteckningsblock.

"Jag vet ärligt talat inte, just nu vet jag inte så mycket om vårt förhållande känns det som." suckar han och lutar sig trött mot ryggstödet på stolen.

"Vad är det som har gjort att ni har hamnat i en svacka? Är det små dagliga pikar mot varandra eller känns det som att känslorna har svalnat av?" frågar hon och riktar blicken mot mig. Det hugger till i magen. Jag är ju tvungen att svara ärligt, men det känns hemskt att göra det framför Harry.

"Känslorna har svalnat, lite." svarar jag tyst och kollar ner på mina händer för att undvika blickarna jag får. "Men jag är fortfarande kär. Det är bara det att efter du var borta under flera gånger så saknade jag dig så mycket, men när du kom tillbaka var allting så annorlunda, känslorna också." säger jag och tittar upp på Harry. Det är inte förens jag pratat till punkt som jag hör hur desperat jag låter. 

"Hur kommer det sig?" Det känns som att hon bara sitter med oss för att föra samtalet vidare och ställa följdfrågor, medan samtalet är menat för mig och Harry att prata om våra problem. 

"Du lägger mest fokus på jobbet. Jag känner inte behovet av dina armar runt min kropp på natten. Det är inte som det var förut, och jag älskar hur det var förut. Jag vet bara inte hur jag ska förklara det men känslorna svalnar mer och mer varje dag." berättar jag sakta. Det gör så ont i mig när jag öppet och ärligt säger hur det känns, men ska jag ljuga? Gör det saken bättre? Jag vill lösa det mer än allt, och hur ska jag kunna göra det om jag undviker sanningen?

"Harry, håller du med?" 

Harry börjar nicka sakta, och vi vågar inte ens titta varandra i ögonen. Båda två vet hur illa det är. 

"Finns det någon räddning? En paus ifrån varandra?" föreslår psykologen. 

En paus, jag smakar på orden. Det känns hemskt. Fruktansvärt. Men kanske är det den enda utvägen? Harry rycker försiktigt på axlarna, osäker över vad han ska säga.

"Kanske, vad menar du?" frågar jag försiktigt. 

"Jag menar ingen skilsmässa, utan mer en månad ifrån varandra. Du är ju trots allt utbränd Alison. Du om någon behöver en paus från allting. Var ifrån varandra i en månad eller två. Bestäm regler utifrån det. Se det som ett spel. Låt er själva få sakna varandra. Hitta er själva och möts på mitten. Ibland är det det som behövs. Bara tanken av att man inte får träffas kan ge en känslor av att man saknar varandra och få känslor att flamma upp igen." säger hon. En flera sekunders lång tystnad lägger sig över rummet. 

"Harry, vad tycker du?" frågar jag. Jag vill inte göra några beslut där Harry tycker tvärtemot. 

"Du får bestämma. Jag har gjort tillräckligt många val i vårt förhållande utan dina åsikter." säger han och tittar på mig. Min blick går mellan Harry och psykologen, båda väntar på mitt svar.

"Vi kanske behöver en paus, från varandra. Inte paus från förhållandet, bara tid isär." säger jag försiktigt. Harry nickar sakta, antagligen så vill han det också. Annars skulle han sagt emot, eller?

"Alison, vad skulle du vilja göra fast du egentligen inte kan just nu?" frågar psykologen. Jag försöker hålla ett neutralt ansiktsuttryck även fast hon bytte samtalsämne så snabbt.

"Resa kanske?" säger jag efter en stunds tänkande.

"Gör det. Du behöver slappna av och komma bort från jobb och måsten." säger hon, som om det vore en självklarhet.

"Men barnen då?" frågar jag, ungefär som att hon vet svaren på allt i mitt liv.

"Harry, familj, vänner. Alla som älskar dig förstår att du behöver hjälp och att du behöver ladda om batterierna. De kommer hjälpa dig." säger hon. Hon har rätt. Jag vågar bara inte släppa taget. Jag vågar inte sprida ut mina vingar och hoppa, men jag måste.

Resa? Upptäcka världen? Är det det jag behöver? Komma iväg och inte bara hitta tillbaka till mig själv, utan skapa mig själv och återfinna ron i mitt liv.

"Jag kan ta barnen." säger Harry. Jag möter snabbt hans blick. Ärligheten är genuin och jag kan inte låta bli att nicka. Han är nästan skyldig mig detta. Jag har varit ensam med barnen sammanlagt i flera månader. Ska jag åka? Med vem? När?

"Jag är rädd att tiden har gått ut, ring mig senare idag Alison och berätta vad du har bestämt. Jag hoppas du väljer vad som är bäst för dig, ibland måste man prioritera sig själv." säger hon. 

På något sätt känner jag mig chockad. Det känns så självklart. Såklart jag ska få ut och resa och prioritera mig själv. Vad annars ska jag få göra om jag är utbränd? Ska jag fortsätta och bli ännu mer utbränd än vad jag redan är? Jag kommer tillbaka, barnen kommer inte vara ensamma. Det kommer lösa sig. 

Harry och jag går tillbaka ut bilen utan att säga något till varandra.

"Ska du åka?" frågar han.

"Jag tror det." svarar jag, nästan lite hoppfullt. Det känns lite förbjudet. Lämna mammarollen och jobbrollen hemma och åka. 

"Var?" frågar han.

"Jag har ingen aning." säger jag. "Men Lauren måste med." lägger jag till. 

Det pirrar i magen och fjärilarna vaknar till liv. Ska jag åka? Jag måste. Jag tar upp mobilen och skickar iväg ett sms till Lauren. Jag pratade med henne igår och berättade om besöket på sjukhuset. Hon skulle hänga med, hon är spontan. 

Jag: Vill du följa med ut och resa i en månad? 

Lauren: Är du galen? Men, självklart. 

Jag: Min psykolog tycker jag ska resa. Det ska tydligen hjälpa mitt utbrända jag.

Lauren: Såklart?! När drar vi?