forgive me | h.s

chapter 21

Harrys perspektiv. 

Jag önskar jag kunde öppna upp en lucka i min hjärna och släppa ut vad jag tänker på. Jag brukar vara bra på att få ner allt jag vill säga på ett papper men den här gången är allt en röra. Vilka ord jag ska använda, hur ska jag berätta det och till med vad jag ska berätta är omöjligt. 

Jag har gjort misstag. Misstag som håller mig vaken på nätterna. Misstag som jag inte vet hur jag ska förklara eller gottgöra. Det värsta av allt är att jag gjorde misstag som drabbar personen jag älskar mest. Misstag som gör att hon tvivlar på mig. Ärligt talat tror jag inte det är misstagen som är värst, det är att hon tvivlar på mig. För jag är så jävla rädd över att förlora henne. 

Jag är rädd över att hon inte kommer sakna mig, över att hon inte tänker på mig, över att hon inte undrar vad jag gör eller hur jag mår. Jag är rädd över att jag inte kommer vara den som är fast i hennes tankar längre. 

När hon ringde tidigare idag höll mitt hjärta på att stanna. Det första jag tänkte på var ifall något hade hänt. När jag sedan märkte hur full hon var blev jag på något sätt glad. Trots hur mycket alkohol det var i hennes blod var det mitt nummer hon ringde. Det var mig hon ville prata med och hon undrade hur vi hade det. Jag tror och hoppas av hela mitt hjärta att hon saknar mig. Om det bara är lite, så är jag så jävla lycklig över det.

Jag undrar vem det är hon pratar med när hon får sina hemska mardrömmar. Pratar hon med Lauren om dem eller är hon ensam med sina tankar tills hon somnar om? Hur mycket hon än vill hålla mig utanför hennes mardrömmar vet jag att de är kvar och att hon vill ha mina trygga armar runt sig när de inträffar. Hon ville i alla fall det.

Jag skulle kunna skriva en låt. En låt som förklarar hur mycket jag saknar henne och hur ledsen jag är över det jag gjort. Men inga ord kan beskriva saknaden.

Jag är rädd att någon kommer göra henne lyckligare än mig, att hon kommer älska någon annan än mig och att vi förlorar varandra. Förlorar kärleken mellan oss. 

Vem skulle då vara anledningen till det?

Jo, jag. Det är jag som bit för bit förstör vårt förhållande. 

Det mörka och tysta rummet väcks till liv när gnäll från Noah hörs. Jag sträcker mig efter min mobil och tänder lampan vid nattduksbordet. Är klockan redan 06:13? 

Hela natten har bestått av tankar och inte en enda sekund av sömn. Jag brukar kunna somna om efter att Noah har vaknat och velat ha mat, men den här gången har jag legat vaken hela tiden. Försiktigt lyfter jag upp honom i min famn och går ut till köket där jag gjort i ordning ny välling. 

Jag vill skriva till henne, jag vill ringa till henne, men jag får inte. Jag vill att detta ska fungera. 

Jag tror inte kärlek är att hitta någon du kan leva med, utan att hitta någon du inte kan leva utan. Det är precis så jag känner för Alison. Jag skulle aldrig klara av att leva utan henne. Bara att vara ifrån henne gör allting värre. Jag önskar bara att hon kunde förstå hur mycket jag saknar henne varje sekund hon är ifrån mig. Det är inte förens hon försvann från mig som jag insåg det. Att jag åkte iväg fick mig inte att förstå hur mycket det känns när någon lämnar en. Där brister jag, jag vet inte hur det känns innan jag själv blir utsatt och får uppleva det.

Förhoppningsvis kommer hon tillbaka, stark och glad igen. Förhoppningsvis har jag kunnat tänka om och inse vilken skada jag gör. För allt jag vill är att det ska bli bra igen.

Jag kan inte hoppas längre, nu behöver jag kämpa. Om man vill något, får man kämpa för det. 

har lite spännande nyheter till er, men ni får vänta ett tag till...