forgive me | h.s

chapter 9

Alisons perspektiv.

Jag svänger in på den lilla grusvägen som leder till huset. Solen skiner även fast klockan knappt är åtta på morgonen. Mina ögon svider bakom de skyddande solglasögonen. Tårar efter tårar har runnit under resan och när jag stänger av bilen sitter jag kvar i någon minut. Händerna kramar hårt ratten. Mitt hjärta gör ont. Han sover nog bara. Om några timmar kommer han ringa och fråga om jag är framme och sedan berätta att han snart sätter sig i bilen för att köra hit.

Jag tar ett sista andetag innan jag öppnar dörren och hoppar ur den stora bilen. Inifrån huset hör jag skratt och jag känner genast igen Darcys glädjeljud. Hon skrattar bara så när hon tycker något är riktigt roligt. Jag ser framför mig hur hennes smilgropar hoppar fram och hur hon är på väg att välta baklänges för att hon skrattar så mycket. Ögonen rynkas alltid ihop och hon håller sig alltid för magen. Jag går tyst uppför altanen innan jag lägger handen på handtaget och öppnar. Alla fyra sitter vid bordet och deras blick riktas mot mig. Jag känner mig hjälplös när jag står helt ensam i dörröppningen med en väska i handen. Darcy hoppar ner från sin stol och springer fram till mig tillsammans med Nala som lyckligt springer fram och börjar hoppa. Jag sätter mig på huk och fångar upp Darcy i en kram. Hon borrar in sitt ansikte mot min hals.

"Hej älskling." viskar jag.

"Hej mamma." säger hon och lutar sig tillbaka med ett stort leende. Mitt hjärta som värkte så fruktansvärt innan värms upp.

"Har ni haft det bra?" frågar jag med ett mjukt leende. Hon nickar stort och tar tag i min hand och drar med mig till bordet. Anne och Gemma möter min blick och jag besvarar den diskret. De undrar var Harry är, det gör jag också. Noah ligger på sin stora matta under sitt babygym. Jag går fram till honom och pussar honom mjukt i pannan innan jag kramar om Anne och Gemma och sätter mig ner vid bordet.

"Pappa var tvungen att stanna hemma, men han kommer nog snart, jag vet inte riktigt när, men snart." säger jag till Darcy och möter sedan försiktigt Gemma och Annes blickar för att visa att de inte ska fråga något inför Darcy.

"Men detta är ju hemma." säger hon med besvikna ögon.

"Han kommer snart tillbaka." ler jag försiktigt även fast jag själv inte tror på mina ord. Jag märker besvikelsen men hon tar upp mackan som ligger på hennes tallrik och tar en liten tugga så jag antar att hon accepterar det ändå. Hon är van, tyvärr.

"Har du något som ska in från bilen Alison? Jag kan hjälpa dig." erbjuder Anne. Jag nickar kort, jag har ingenting i bilen men hon vet att något inte står rätt till.

Hennes forskande och oroliga blick är fäst på mig när jag öppnar upp bakluckan och sätter mig på kanten. Hon är mamman som hjälpte mig när jag inte hade någon kontakt med min egen. Hon tar hand om mig som om att jag vore hennes egna dotter. Vad som än händer kommer hon alltid finnas vid min sida.

"Han är kvar i London." säger jag kort och håller blicken på mina händer. Jag har fortfarande inte tagit av mig mina solglasögon. "Han berättade att han behövde åka tillbaka till USA. Resan hade tydligen varit planerad i flera månader men vi hade ändå kommit överens om att stanna här hela sommaren med barnen. Det kanske var fel av mig att reagera som jag gjorde, men jag är trött på att han hela tiden försvinner ifrån oss. Vi åkte hem från festen och sen vaknade jag av mardrömmen, och det slutade med ett till tjafs. Han sa att det kanske var bäst om han åkte med en gång och jag var så arg så jag sa att han skulle åka." berättar jag. Jag känner hur ögonen svider så jag blundar hårt.

"Jag måste ringa honom." mumlar hon och tar fram sin mobil.

"Jag tror inte han kommer svara, han behöver nog tid själv. Det brukar vara så."

"Jag förstår att du vill försvara honom, men du behöver inte alltid ta den trasiga kakan Alison. Du förtjänar inte att bli behandlad såhär." säger hon och sätter sig bredvid mig. Hennes varsamma armar håller om mig innan hon tar upp sin mobil igen.

"Det känns bara dåligt att dra in dig i det här." säger jag tyst och tittar upp på henne. Jag tar av mig mina solglasögon och sätter de på huvudet för att kunna möta hennes blick. Den förändras för en kort sekund när hon ser mina svullna, rödsprängda och trötta ögon. Blicken blir oroligare än vad den redan var, men hon försöker dölja det genom att titta ner.

"Jag är redan inblandad, han är min son och det är min uppgift att uppfostra honom vilket jag trodde att jag hade gjort." suckar hon. "Gå du in så länge. Darcy är nog glad över att du är tillbaka. Noah var lite svår att få tyst på imorse." lägger hon till och ler försiktigt.

"Du har uppfostrat honom, jag lovar. Men just nu vet jag inte vad som händer." säger jag och reser mig upp. Nala som suttit nedanför oss springer med mig in och lämnar Anne ensam för att kunna ringa till Harry.

Jag sätter mig ner igen i väntan på att Anne ska komma tillbaka. Darcy berättar om hur kul hon och Gemma haft även fast Noah väckte allihopa imorse. Hon berättar med ett stort leende om när de var nere och badade vid havet igår.

"Jaså, var det kallt i vattnet?" frågar jag med ett leende. Hon skakar snabbt på huvudet.

"Nej, jag vill bada idag igen." säger hon och studsar exalterat till på stolen.

"Då får vi väl göra det." ler jag. Hon nickar stort och leendet på hennes läppar verkar bara växa och växa. Dörrhandtaget trycks ner och Anne kommer in och möter min blick. Hon skakar kort på huvudet, det blev alltså som jag trodde. Han svarade inte.

"Vet du vad Darcy? Din lilla hund skulle nog vilja gå ut på en promenad, vad sägs om att vi alla går ut på en promenad så mamma kan vila lite?" säger Anne och lägger huvudet på sne. Darcy nickar medan hon dricker upp den sista mjölken som fanns klar i hennes glas. Jag ger Anne ett tacksamt leende och det tar inte lång tid innan de har lagt Noah i vagnen och gått ut. Försiktigt öppnar jag dörren ut till altanen mot havet och sätter mig ner i en av stolarna. Solen är varm mot min hud även fast klockan inte är särskilt mycket. Vågorna rullar upp längre ner på stranden och det känns som att jag för första gången på detta dygnet kan andas. Det är svårt och det trycker på bröstet men det går. Jag försöker inbilla mig att han sover och inte hörde Annes samtal, men någonstans långt bak känns det inte som om att han kommer sätta sig i bilen och köra hit.