forgive me | h.s

chapter 10

Alisons perspektiv.

Två veckor.

Jag har ringt tre gånger. Inget svar.

Två hela veckor. Sen vi gifte oss har det aldrig gått såhär lång tid utan att ha hört från varandra. Jag bryr mig så mycket om honom. Vanligtvis skulle jag ringt flera gånger varje dag, åkt tillbaka till London för att höra från honom. Men jag har inte gjort det. Jag har inte ens varit inne på några sociala medier för att få reda på var han är. Om något hade hänt hade jag fått reda på det, så det är inte på det sättet jag är orolig. Jag vill inte veta var han är för jag tror redan att jag vet svaret. Han åkte till USA och lämnade kvar oss här, jag är säker på det.

Noahs tårar rinner ner för kinderna medan jag gungar honom i min famn. Jag ville inte att han väcker Darcy som precis somnat. Precis när jag hade stängt till dörren till Darcys rum hörde jag hur Noah grät. Jag trodde jag hade fått honom att somna, men det varade inte särskilt länge. Jag går ut på altanen med honom i famnen. Himlen börjar bli svart och det är kyligt efter att solen gått ner. Syrsorna i gräset ger vanligtvis en lugnande effekt, men paniken och frustationen stiger inom mig. Det är en sån kväll när jag inte kan få honom att somna, bara Harry kan. Men Harry är inte här, han är antagligen på andra sidan jordklotet. Jag går in i huset igen men Noahs skrik blir bara högre och högre. Mitt hjärtat skärs upp i tusen delar när jag hör hans förkrossade skrik. Jag går runt och försöker på alla sätt få honom att sluta gråta, men ingenting fungerar. Dörren till Darcys rum öppnas och hon står med ett av sina gosedjur i famnen.

"När kommer han sluta gråta, mamma?" frågar hon försiktigt. Hon går fram till oss och tittar upp på Noah som fortfarande gråter. Jag suckar tyst, jag har ingen aning om när han kommer sluta gråta. Sakta hukar jag mig bredvid Darcy, hon drar försiktigt med handen över sin lillebror huvud i ett försök med att trösta honom. Mitt hjärta värms upp även fast det fortfarande gör ont, innerst inne.

"Jag åker en runda, går du och lägger dig igen och somnar om? Jag är snart hemma igen." säger jag. Ibland fungerar det att sätta sig i bilen med honom, då brukar han somna. Hon nickar svagt och smyger in på sitt rum igen. Det tar inte lång tid innan jag satt på mig skorna och är ute i bilen. Noah fortsätter att gråta när jag satt fast honom i barnstolen. Även fast jag lugnande håller min hand över hans ben och försöker ge honom nappen spottar han ut den lika fort och fortsätter sitt hjärtskärande skrik. Jag kör runt i minst tjugo minuter och har på både lugn musik och ingen musik alls. Jag sjunger små visor och försöker få honom att skratta men ingenting fungerar. Till slut ger jag upp och kör hem igen. Jag sitter kvar i bilen med honom i min famn för att inte väcka Darcy. En liten tår letar sig ner för min kind. Jag orkar inte mer. Jag har knappt fått sex timmars sömn per natt de senaste veckorna och det känns som att jag kommer gå isär i tusen bitar. Efter ytterligare tjugo minuter somnar han i min famn och jag går så försiktigt jag kan in i huset och lägger ner honom i sin säng. Efter två hela timmar av skrik kan jag äntligen slappna av. Jag tittar in i Darcys rum och hon har somnat, tack och lov. Tyst går jag ut på altanen med en filt över mina axlar. Himlen är dekorerad med lysande stjärnor och månen ger mig lite ljus när jag tittar ut över havet. Suckandes tar jag fram min mobil och tar fram numret som jag vet kommer svara. Klockan är snart ett men jag vet att han kommer svara.

"Ali? Varför ringer du nu?" Nialls röst får mina axlar att sjunka ner. Jag visste att han skulle svara.

"Jag ville bara prata, antar jag." säger jag försiktigt.

"Är det något som har hänt?" Misstänksamheten i hans röst är tydlig.

"Harry är inte här." säger jag tyst. "Efter Louis' fest så åkte jag tillbaka till sommarhuset, själv. Han har fortfarande inte hört av sig och jag har bara ringt tre gånger utan svar. Det känns som att han åkte till USA ändå, jag vill nog bara inte veta." lägger jag sedan till och sväljer ner tårarna.

"Han är i USA." säger han försiktigt. Även fast jag redan visste det gör det ont.

"Precis som jag antog." suckar jag och biter mig löst i läppen.

"Det här är inte den vanliga, glada Ali som jag brukar pratar med. Vill du att jag kommer till dig och hjälper till?" frågar han.

"Du ska inte behöva städa upp efter honom." viskar jag lågt.

"Det ska inte du heller behöva. Man ska vara försiktig när man försöker fixa en trasig person för man skär sig lätt på de vassa bitar." säger han. Jag är tyst en stund, osäker över vad jag ska svara.

"Det är okej att ta hjälp av andra, Ali." säger han. Jag skulle behöva hjälp, avlastning. Jag vill bara inte lägga detta på alla andra runtom mig.

"Jag sitter ändå bara hemma och ruttnar." säger han och ger ett försök att lätta på den jobbiga stämningen. Jag skrattar tyst, även fast det inte är ett genuint och ärligt skratt.

"Okej, om du vill." säger jag.

"Gärna. Du vet att jag ställer upp. Jag kör imorgon bitti." säger han.

"Tack Niall. Ikväll tog det två timmar att få tyst på Noah. Jag tror jag behöver lite hjälp ändå." suckar jag.

"Och du vet att jag hjälper till. Vi ses imorgon, gå och lägg dig."

"Det gör vi, god natt."

Jag sitter kvar i mörkret i några minuter och försöker få in den friska luften i mina lungor innan jag återvänder till verkligheten. Den kalla luften får min hud att knottras men det är ingenting jag tänker på. Jag tänker inte sluta kämpa, även fast det känns hopplöst. Någon gång kommer det lösa sig, bara inte idag.