forgive me | h.s

chapter 13

Alisons perspektiv.

Jag stänger försiktigt dörren till Darcys rum. Även fast det snart var en vecka sen som Niall åkte så känns det som att jag har lite krafter kvar av det som jag hann vila upp.

Med dämpade steg går jag till köket och fyller på ett glas med vatten. Jag lutar mig tillbaka mot köksbänken och andas ut. Det var en sån kväll när båda barnen somnade lätt. Det är alltid lika skönt att slippa vara uppe hela natten.

Jag häller ut det sista som fanns kvar i glaset innan jag tassar över vardagsrummet för att komma till sovrummet. De alldeles för urtvättade pyjamasbyxorna släpar lite i marken men det känns mer än okej. Jag ska bara sova.

Ljudet från en nyckel som sätts i låset och vrids om får mig att stanna tvärt. Pulsen går från noll till hundratjugo på en sekund och jag vrider mig om mot dörren innan jag hunnit reagera. Handtaget trycks ner och mitt hjärta faller.

De långa lockarna hänger slarvigt runt hans ansikte och den stora väskan i handen får honom att se så liten och oskyldig ut. Jag vet inte om mina ben kommer hålla eller vika vilken sekund som helst. Jag vet inte vad jag ska säga, vi bara tittar på varandra. Jag kan inte reda ut vad hans blick säger, den innehåller så mycket smärta samtidigt som den är helt tom. Försiktigt knyter jag ihop min hand för att stoppa fingrarna från att skaka. Jag vet inte om jag ska skrika eller gråta. Efter en månad utan kontakt med varandra. Jag känner mig tom, jag känner mig lättad och jag känner mig sårad. Jag har lust att ramla ihop i en hjälplös hög på golvet och gråta tills det inte kommer fler tårar.

"Hej." säger han svagt och släpper ner väskan på golvet. En låg duns ligger kvar i rummet tills jag harklar mig och svarar.

"Hej." kommer skakigt från mina läppar. Jag står förstelnad, kan inte röra en min. Han går fram till mig och lägger armarna runt min kropp. Jag kramar lätt tillbaka, osäker över vad jag ska göra. Sakta lägger han sin panna mot min och andas tungt. Lukten av mint slår mitt ansikte. Jag blundar hårt för att hålla inne tårarna. Jag tror det är tårar av lättnad, men jag vill ändå inte börja gråta.

"Jag har saknat dig." viskar han.

"Jag har saknat dig med." svarar jag, fortfarande helt skakig på rösten. Varför ska jag ljuga? Jag har aldrig saknat en person så mycket som jag saknade Harry. Jag trodde mitt hjärta skulle brista.

"Sover barnen?" frågar han mjukt. Jag nickar kort, tom på ord. Han stryker undan en slinga från mitt ansikte och kysser lätt min panna. Jag andas in lukten av honom, parfym blandat med mint-andedräkt blandat med Harry. Jag har saknat den så mycket. Bara lukten av honom får mig att känna mig ett steg närmre hel.

"Hur mår du?" frågar han hest. Ringarna under ögonen visar att han har sovit lika lite som mig.

"Inte bra." svarar jag ärligt. Han är tyst ett tag innan han harklar sig och börjar prata igen.

"Jag är ledsen, genuint ledsen. Jag vet inte vad jag ska göra för att ställa sakerna till rätta. Jag har gjort riktigt dåliga saker som jag skäms över."

"Berätta." säger jag kort. Han tar ett djupt och långt andetag. Klumpen i magen bara växer och växer. Jag vill inte ha fler lögner och hemligheter, även fast sanningen gör ont.

"Jag har inte varit med någon. Det skulle jag aldrig göra mot dig, jag vet att det har hänt förut men jag skulle aldrig göra om det. Jag har bara umgåtts med fel personer, gjort saker som jag inte borde och sagt saker som jag inte skulle ha sagt." berättar han. Jag märker hur han stressar upp sig, även fast jag inte tittar honom i ögonen. Med huvudet lutat mot hans bröst hör jag hur hjärtat slår snabbare och sättet han pratar på blir kortare och stressigare.

"Jag har druckit nästan varje dag, sagt massa skit och hamnat i massa skit också."

"Vad fick dig att komma tillbaka?" frågar jag. Kom han tillbaka utav sig själv eller har någon övertalat honom?

"Jag insåg vad jag höll på med. Jag förstörde inte bara för mig själv utan för er också. Noah är inprincip nyfödd och jag bara lämnade. Jag vet inte varför, jag kände mig vilsen. Jag tror vi behövde en paus, även fast det blev som det blev." Tystnaden mellan oss lägger sig igen. Bara att få känna hans närhet och hans kropp mot min får mig lugn. Jag visste att jag behövde honom, men inte att jag skulle vara såhär trasig utan honom. Vi är ett levande bevis på två personer behöver varandra för att vara hela. Stunden han gick in genom dörren kände jag hur allting släppte. Tyngden över mina axlar lättade och trycket över bröstet försvann.

"Jag vill träffa barnen." säger han och vänder för första gången bort huvudet från mig och tittar på dörrarna till sovrummen. Klockan är runt elva, men jag tror Darcy inte skulle ha något emot att bli väckt av Harry. Han släpper kramen men tar istället tag i min hand och går mot Darcys rum. Försiktigt öppnar han dörren och sätter sig ner på kanten av hennes säng. Han stryker henne sakta över huvudet och hon vrider sig irriterat om för att komma undan hans beröring.

"Darcy." viskar han mjukt. Hon slår trött upp ögonen men de blir genast större när hon ser vem det är.

"Pappa!" säger hon förvånat och kastar sig upp i hans famn. Reaktionen får mitt hjärta att smälta. Harry håller henne hårt medan hon borrar in sitt ansikte mot hans hals.

"Jag har saknat dig." mumlar hon och lutar sig tillbaka medan hon drar med baksidan av händerna över ögonen.

"Jag har saknat dig med." svarar Harry och ler mjukt medan han sätter henne tillrätta i sitt knä.

"Var har du varit?" frågar hon och snyftar till.

"Jag har varit på massa olika ställen, men nu är jag här." säger han och drar med handen över hennes lilla rygg. Hon lutar sig in mot hans bröst och suckar tungt.

"Vad bra." gäspar hon. "Noah är jobbig på kvällarna, du måste hjälpa mamma med det." lägger hon sedan till, fortfarande med slutna ögon. Jag skrattar lågt, hjärnan på små barn är intressanta.

"Det ska jag göra." ler Harry och pussar henne på hjässan. Han bäddar om henne eftersom hon är påväg att somna i hans famn och vi går sedan in till vårt sovrum där Noah sover. På en månad hinner en bebis växa mycket och när Harry går fram till Noah säng och ser honom smälter mitt hjärta ännu en gång. Han stryker försiktigt med handen över Noah huvud utan att väcka honom.

"Hej kompis." viskar han. Jag kryper ner i sängen medan Harry beundrar sin son. Efter ett tag gör han mig sällskap. Jag hoppar närmre och lägger mitt huvud mot hans bröst när han lägger armen runt mig.

"Jag är glad över att du är tillbaka." viskar jag svagt. Han nickar långsamt och möter mina läppar när jag tittar upp på honom.

"Vi pratar mer om det imorgon." lovar han och släcker lamporna.