forgive me | h.s

chapter 20

Alisons perspektiv. 

"Det var så längesedan jag gjorde något sånt här." säger jag och tittar mig förvirrat om. Hög musik spelas och en stor bar är byggd en bit ovanför sandstranden. Jag vet inte riktigt vad Lauren gjorde för att få med mig.

"Kom." säger hon och tar tag i min hand. Nästan snubblandes är jag tvungen att springa efter henne fram till baren. Hon beställer två drinkar innan jag ens hunnit stoppa henne. Killarna som står i baren har ingen tröja och Lauren tittar med stora ögon. Jag brister ut i skratt när hon vänder sig till mig och vickar på ögonbrynen.

"Titta på du. Jag stoppar dig inte. Själv är man gift." skrattar jag och vickar på handen där min ring sitter. Hon skakar skrattandes på huvudet.

"Nej, det är okej." skrattar hon och tar emot drinkarna av en av killarna som blinkar flirtigt mot henne. Hon vänder sig till mig och skrattar igen. 

"Åh herre gud." säger hon och lutar sig närmre mig för att ingen ska höra. Jag skakar hopplöst på huvudet och blandar runt i drinken med sugröret. När jag väl smakar känner jag hur stark den är.

"Hur stark är inte den här?" säger jag och gör ett äcklat ansiktsuttryck.

"Det säger jag inte." flinar Lauren och drar med mig till folkmassorna. Det är färre folk än vad jag hade förväntat mig, men det gör inte mig någonting eftersom det ändå är rätt mycket folk. Det tar inte lång tid innan Lauren hällt i mig hela drinken och redan satt en ny i min hand.

"Lauren! Jag kommer bli så full!" klagar jag. Jag känner redan hur allting blir mer oklart, men samtidigt mer lättsamt. Alla problemen försvinner och med tanke på att det var så längesedan jag var ute och festade med Lauren kan jag samtidigt inte säga nej.

"Är det inte det som är meningen? Du måste tillåta dig själv att få släppa loss och glömma bort ibland, särskilt nu." säger hon och drar med mig till en grupp människor. Hon har väl rätt, men just nu är hela min kropp spärrad från allting. Jag vågar inte släppa taget, även när det bara gäller ett par drinkar. Jag har större kontrollbehov än någonsin just nu. Men det finns en anledning och den är att jag inte vill släppa taget och falla, vilket kommer hända eftersom mitt liv är i sån obalans just nu. 

Harrys perspektiv. 

Chocken och paniken som uppstår när jag ser Alisons namn på min mobil är förvirrande. Vi får väl inte prata med varandra? Varför skulle hon ringa mig då? Jag vet att hon inte har svårt att hålla sådana löften, därför stannar hjärtat för en sekund. Tänk så har något hänt?

Medan jag tar upp mobilen och ber Darcy hålla ett öga på Noah räknar jag snabbt i huvudet vad klockan är där hon är just nu. Den är närmare 3 på natten, varför sover hon inte?

"Ali, vad har hänt?" frågar jag och stänger dörren till sovrummet.

"Harry? Jag trodde inte du skulle svara." sluddrar hon. Jag suckar djupt och sätter mig ner på sängen.

"Ali? Är du full?" frågar jag.

"Det var Laurens idé, men jag mår bra." säger hon innan jag hör hur något åker i golvet i bakgrunden.

"Oops." säger hon snabbt, men verkar inte särskilt bekymrad över det.

"Hur har ni det?"

"Harry, vi får inte prata." säger hon bestämt.

"Det var inte jag som ringde."

"Just det." säger hon och fnittrar tyst. Mitt hjärta slår några extra slag, det var flera månader sedan jag såg eller hörde henne skratta. Det sista jag kan göra är att låta bli och le. Det går bara inte att hindra leendet som smyger sig fram.

"Men vi har det bra, ni då?" frågar hon och slänger sig på sängen. Stället de bor på verkar vara helt tyst, därför hör jag allting.

"Bra. Gå och ta ett glas vatten." säger jag. Allting har varit bra de få dagarna då Ali inte varit här, men jag förstår verkligen varför hon blev utbränd. Noah har varit fruktansvärd när man ska lägga honom.

"Harry, jag vet hur man ska hantera alkohol." suckar hon. Jag flinar svagt, om hon bara visste hur många gånger jag har tagit hand om henne.

"Var inte så säker på det. Du kommer ångra dig imorgon och du kommer säkert inte komma ihåg det här häller." retas jag. Hon fnissar tyst ännu en gång. Det känns som att hjärtat ska hoppa ur bröstkorgen. Jag saknar henne. För mycket. 

"Gå och lägg dig nu. Jag måste gå till Noah och Darcy." säger jag. Hon suckar tyst. 

"Okej, vi hörs. Pussa de från mig." sluddrar hon. Jag undrar hur mycket Lauren har hällt i henne.

"Godnatt Ali." säger jag och lägger på. 

Det första jag gör är att gå ut till köket igen och ge Noah och Darcy varsin puss i pannan.

...

Alisons perspektiv. 

Huvudet dunkar och kroppen känns fruktansvärt tung. Om jag kunde spola tillbaka tiden hade jag inte druckit lika mycket som jag faktiskt gjorde igår. Jag kommer inte ihåg hälften av det jag gjorde, men jag hoppas att jag har betett mig. Oron över ens beteende när man inte ens kommer ihåg vad man gjort är alltid lika stor. 

Jag tittar mig om i rummet. Mina kläder ligger slängda på golvet och min mobil ligger på nattduksbordet utan laddaren i sig. Ett vattenglas står bredvid, halvt upp-drucket. Jag glömde dra för de stora mörkläggningsgardinerna så solen tränger sig starkt in genom fönstren och bländar mig. Vad är klockan?

Jag sträcker mig efter mobilen i hopp om att den inte är död. Lyckligtvis har den 8% laddning kvar så jag sätter i laddaren direkt innan jag kollar klockan. 11:03. Det var flera år sen jag sov såhär länge, men det gör inte saken bättre. Baksmällan är värre än någonsin. I samma sekund som jag låst upp mobilen får jag ett sms.

Lauren: Är du vaken? Jag mår så dåligt. Känns som att jag kommer spy.

Jag: Jag hatar dig. 

Jag stannar upp när jag ser vilka mina senaste konversationer är med. Harry. 

Har jag skickat fyllesms till honom? Jag öppnar snabbt upp konversationen och mycket riktigt har jag skickat ett sms till honom. Rättstavat men inte i kontroll av mig själv. Kanske lite för många frågetecken. Alkoholen tog över. 

Jag: Är du vaken????

Han har inte svarat, vad hände mer igår? Jag går genast vidare till mina senaste samtal. Ringde jag honom? Var det jag som bröt regeln? Han skulle inte ringt till mig om det inte var något viktigt och eftersom jag skrev ett sms till honom är det säkert jag som ringt till honom. Minnesluckorna är för stora.

Jag hoppas jag inte skämt ut mig för mycket. Varför ringde jag ens egentligen? Innerst inne kanske jag saknar honom, mer än vad jag egentligen tror.  

Tacka svenska lektionerna för att jag kan skriva kapitel till er i skolan när jag är klar med arbetet.

Har en viktig fråga till er, skulle ni kunna ge mig respons på den här boken i det här kapitlet? Den här gånger vill jag alltså bara ha kommentarer som hjälper mig att komma framåt i min skrivning. Så kommentera BARA saker jag kan göra bättre. Puss.