forgive me | h.s

chapter 17

Alisons perspektiv.

Jag stryker med händerna över kläderna Harry snabbt hade tryckt ner i en väska. Rummet min psykolog berättade att jag skulle träffa henne i är inrett på ett avslappnande sätt, men det gör mig tyvärr inte lugnare. 

"Hej Alison." Jag vänder mig förvånat om när dörren öppnas. En kvinna i 45-årsåldern kliver in i rummet. Hon sträcker fram handen och ger mig ett vänligt leende.

"Hej." svarar jag och tar hennes hand. Hon nickar mot en av fåtöljerna som står mitt emot varandra för att visa att jag ska sätta mig ner. 

"Vad jag har förstått så kom du in tidigt imorse efter att ha svimmat hemma, stämmer det?" frågar hon milt. Jag nickar kort och tar emot muggen med kaffe som hon räcker mig. 

"Vill du berätta hur du känner dig? Känner du dig stressad och utmattad eller kom allting plötsligt?" 

Jag berättar samma sak som jag berättade för sjuksköterskan. Psykologen antecknar koncentrerat och tittat emellanåt upp på mig med samma, milda leende. Det känns som att energin tog slut och att luften gick ur mig. Jag orkar inte ens besvara hennes leende. Jag känner mig smutsig, otrevlig och respektlös, vilket jag berättar när hon frågar ifall jag kan utveckla. 

"Om vi säger att jag ställer upp den här lilla lådan på bordet, som just nu representerar ditt liv. Vi börjar lägga i de här små bollarna, som är olika grejer som händer och som finns i ditt liv." berättar hon och börjar lägga i små runda bollar i lådan. "De här bollarna är det enda som får plats, men du har lagt i för många bollar. Det är därför detta hände dig." säger hon och lägger ner bollar tills det börjar ramla ut och ner på golvet eftersom den blev för fylld. "Några av de här bollarna måste tas bort för att ditt liv ska kunna balanseras upp igen, och det är det vi ska fokusera på. Skriv upp så många saker du kan komma på, som just nu är bollarna." säger hon och sträcker fram penna och papper till mig. Jag tänker efter ett tag innan jag skriver upp sak efter sak, och listan blir längre än vad jag trodde. Hon läser igenom det, och jag känner mig som ett barn igen som står framför läraren med en uppgift och väntar på bekräftelsen ifall det är bra eller inte.

"Vilka delar ska vi försöka att fokusera på? Vad är viktigast för dig i livet?" frågar hon och lägger pappret mellan oss. 

"Barnen." svarar jag, det är det självklaraste just nu. "Och Harry, jag vet bara inte hur vi ska lösa det." lägger jag till.

"Jag tycker ni två borde gå på parterapi tillsammans. Det skulle nog hjälpa mycket."

"Jag vet inte..." mumlar jag tveksamt. 

"Det finns en ledig tid imorgon, jag skriver upp er på den. Det är tillsammans med mig. Det skulle bara hjälpa dig att komma ett steg närmre till frisk." säger hon och orken inom mig att protestera finns inte. 

...

"Gick det bra?" Jag hoppar in i bilen och lutar mig tillbaka i sätet. Jag nickar kort på Harrys fråga, jag vet egentligen inte. Att bara behöva gå till en psykolog känns inte alls bra. 

Det var redan några paparazzis som hade fått reda på min närvaro på sjukhuset. Jag har fortfarande på mig solglasögonen även fast Harry startat bilen och är påväg att köra härifrån. Allt för att dölja och täcka över.

Tystnaden lägger sig snabbt mellan oss och jag tittar ut genom fönstret. Harry lägger inte sin hand på mitt knä som han brukade göra. Han nynnar inte med i låtarna på radion, den är inte ens på. Jag säger ingenting, som jag brukade göra. Allt är bara dött och obehagligt stelt på sättet att det inte är som det brukade vara. 

"Min psykolog satte upp oss på en parterapi tid imorgon." säger jag tyst och tittar ner på mina händer. Nervositeten över vad Harry kommer tycka om detta gnager inom mig. Det tar ett par sekunder innan han svarar mig, och då hummar han bara lätt. Han kanske själv inser att det behövs, eftersom han inte protesterar. Jag skäms faktiskt. Och jag skäms över att jag skäms. Och jag mår dåligt och har ångest över att jag mår dåligt och har ångest. Det är som en ond cirkel som inte går att ta sig ur. Kanske är det mig det är fel på? Är det jag som bit för bit tar sönder vår relation?

"Ska vi stanna och köpa något snabbt att äta?" frågar han och låter parterapin bli sopad under mattan.

"Kan vi inte äta något hemma?" frågar jag försiktigt. Tanken av att köpa snabbmat lockar mig inte, och det känns som att ordentlig mat hjälper mig mer än snabbmat. 

"Jag orkar inte lagat något nu." suckar han. Jag håller kvar blicken ut genom fönstret och försöker ignorera känslan av att han inte orkar bry sig heller. 

"Köp du något, jag ska inte ha." svarar jag tyst. Han stannar vid närmsta McDonalds och beställer till han och Darcy.  Jag sister tyst kvar bredvid honom och väntar ut tiden. När vi väl är hemma har vi inte pratat något mer, utan tystnaden har legat kvar. Spänd och obehaglig. 

"Mamma!" Darcys över exalterade röst är det första som hörs när jag öppnar dörren. Hon springer fram till mig och jag fångar upp henne i min famn. Jag drar in lukten från hennes hår och kan för första gången känna mig lugn på flera timmar. 

"Jag har saknat dig." mumlar jag, ansiktet täckt av hennes små lockar. Jag håller henne i min famn med hennes ben runt min midja i något som känns som en evighet. 

"Jag har saknat dig med, så mycket." säger jag mjukt. Jag släpper ner henne på golvet och låter hennes lilla hand ta ett tryggt tag i min. Tillsammans går vi in till TV-rummet där vår barnvakt sitter med Noah i sin famn med en flaska med välling i handen. Hon tittar upp och möter min blick med ett litet leende.

"Hej Alison, roligt att se dig igen." ler hon.

"Hej, detsamma." svarar jag och klämmer fram ett leende. "Har det gått bra?" lägger jag till. 

"Ja, eller hur Darcy?" ler hon och tittar på Darcy som nickar stort.

"Vad bra, tack så mycket för hjälpen." säger jag tacksamt.

"När som helst. Ta det lugnt, jag ställer gärna upp om det behövs." säger hon omtänksamt. 

"Tack." säger jag, lite skamset på rösten. Jag vill inte behöva ta hjälp för att kunna ta hand om mina egna barn. Försiktigt går jag fram och tar emot Noah i min egen famn. Hans lilla ansikte är avslappnad och han ser nöjd ut. Ett leende letar sig upp på mina läppar, och ännu en gång känner jag hur axlarna skänks. Även fast det längst in inte känns okej, långt ifrån.