forgive me | h.s

chapter 22

Alisons perspektiv.

Två veckor. Jag trodde det skulle ta så mycket längre tid. Jag var inte ens helt säker på att det skulle gå. Tiden läker alla sår, men läker den kärlek och alla dess bekymmer? Kanske, jag har faktiskt ingen aning. Det enda jag vet är att jag behöver åka tillbaka och det är nu.

Det gick några dagar för att jag skulle känna saknaden. Efter en vecka var jag helt säker, jag saknade honom mer än någonsin. Men jag var tvungen att vänta en vecka till för att verkligen inse hur mycket jag behöver honom. Hur kunde ens tankarna av att vårt förhållande kommer gå i kras komma upp i min hjärna?

Det är som att tveka på ifall jag verkligen behöver lungorna inne i mitt bröst. Utan de skulle jag aldrig överleva.

"Lauren! Jag måste hem!" ropar jag och springer ut till köket. Bokstavligen springer. Adrenalinet pumpar i kroppen. Jag är inte frisk från min utmattning men utan Harry kommer jag aldrig bli det.

"Vad har hänt?" frågar hon. Paniken i hennes ögon får mig att vilja brista ut i skratt.

"Ingenting! Jag vill hem. Hem till Harry och barnen." säger jag och ett leende letar sig upp på mina läppar.

"Du skrämmer ju livet ur mig." säger hon och lägger en hand över hjärtat medan hon lutar sig tillbaka mot diskbänken.

"Du kan ju stanna om du vill det, jag vet ju att du har träffat massa människor. Men jag måste hem." säger jag.

"Åk du, jag stannar." ler hon. Inom några sekunder har jag slagit upp datorn och bokat flyg. Jag struntar i att vika alla kläder noggrant utan trycker ner alla mina grejer i resväskan. Allting kommer bli bra, jag känner det. Allting kommer bli bra.

...

Med skakiga händer sätter jag i nyckeln i låset och vrider om. Klockan är elva. Han är säkert vaken. Försiktigt trycker jag ner handtaget och öppnar dörren. Hela huset är tyst. Kanske hörde han taxin som släppte av mig?

Jag drar in resväskan i hallen och stänger dörren efter mig igen. Huset är städat. Det ser ut precis som när jag lämnade det.

Steg hörs och för en kort sekund slutar jag ta in luft. Harrys undrande ögon möter mina innan han slappnar av i hela blicken. Det ser ut som om han är påväg att börja gråta, gråta av lycka. Jag släpper ner min handväska på golvet och står stilla i två sekunder innan jag springer genom rummet och kastar mig i hans famn. Han tar emot mig, chockad men håller om mig så hårt. Tårar börjar rinna, inte för att jag är ledsen utan för att jag är så himla lättad.

"Ali." säger han och håller ett stadigt tag om mitt ansikte. "Vad håller du på med?" frågar han och möter mina läppar i en desperat kyss.

"Jag saknade dig för mycket. Jag kunde inte vänta längre." säger jag upprymt. Hjärtat slår som om det nyss har stannat, vilket det säkert gjorde. Han omfamnar mig igen och vaggar mig fram och tillbaka medan han håller om mig som att han är påväg att förlora mig.

"Jag är så ledsen." mumlar han mot min nacke.

"Allt är bra nu." säger jag och drar in doften av honom. Hans hår luktar av schampo och hans hals av parfym.

"Jag vet. Du är tillbaka. Då är allting bra" säger han.

Sista kapitlet, men håll ut. Det kommer antagligen (är inte helt säker) en till bok i den här serien. Men innan det har jag lite nytt på gång och tills dess får ni läsa mina andra böcker. Speciellt airplanes.

Fyfan vad jag tycker om er, ni är bäst.