Protected

23.

Jag stänger igen skåpet med en smäll. Min skolväska slänger jag över axeln och ser upp på skolan som sitter på en av väggarna. Alec slutade för tio minuter sen och ska möta mig utanför skolan för att ta med mig på ännu en av hans överraskningar. Med en kraftansträngning puttar jag upp den tröga dörren till skolan och tar mig ut på skolgården. Alec står borta vid bilparkeringen och trött efter den långa skoldagen släpar jag mig mot honom.

"Hej" säger jag när jag kommer fram till honom och han ser överraskat upp från din mobil. Han läppar spricker upp i ett mjukt leende och han omfamnar mig i en mysig kram. Han tvekar i någon sekund men lämnar sen en lätt kyss på min panna.

"Vart ska vi?" frågar jag när vi sätter oss i bilen och Alec kör iväg. Han svarar så som jag förväntat mig, men en ögonblinkning och ett retsamt flin. Det enda som låter är musiken som Alec satt på och den spelas på högsta volym. Vi båda skriksjunger med i texten till den familjära melodin medan vi åker kilometer för kilometer.

Efter ungefär fyrtio minuter svänger Alec in på en grusväg som leder till en ganska stor glänta där han parkerar. Vi båda är snabbt ute ur bilen och jag ser mig fascinerat omkring, nyfiken över vad Alec planerat. Han tar ett varsamt tag om min hand, sänder mig ett stort leende och drar med mig mot träden. Det som jag trodde skulle fortsätta som skog visar sig istället vara en smal remsa av höga björkar. Den greniga och lövfylla marken tynar ut i sten och framför oss befinner sig foten av en stor klippa. Klippväggen är inte speciellt brant, men lutar mycket nog för att man lätt kan halka och rulla ner.

"Här, jag hjälper dig" säger Alec och låter mig gå före. Han lägger sina händer stadigt över mina höfter och hjälper mig upp för klippan. Om jag halkar till eller snubblar över småsten finns Alec's betryggande stöd bakom mig. När jag snubblar till på mitt egna skosnöre bubblar ett glatt skratt ur Alec och jag vrider på huvudet och försöker se sur ut. Den sura minen mynnar istället ut i ett leende när Alec ser ännu lyckligare tillbaka på mig. Hans skrattgropar är tydliga, hans vita tandrad syns och de mörkt bruna ögonen tindrar.

När vi kommer till toppen av klippan borstar jag av mina händer som många gånger tagit emot mig och stoppat mig ifrån att falla framåt. Lukten av salt fyller mina näsborrar och när jag ser upp blickar jag rakt ut över havet. Trots att klockan bara är en stund efter fem börjar det redan skymma och ett vackert ljus kastas över vågorna. För tagen av stunden kan jag inte förmå mig att göra någonting annat än stirra ut över den vackra utsikten. Två starka armar slingras runt min midja och jag låter mitt tunga huvud faller bak mot Alec's axel utan att släppa blicken från solnedgången.

"Det kanske inte är en bergsbestigning" mumlar Alec mot min nacke och jag fnittrar till.

"Men det är perfekt ändå" lägger jag till med en låg röst, rädd över att förstöra stämningen. Jag känner Alec's leende mot min hud och en rysning far längs min ryggrad.

Och så står vi och ser ut över vattnet när ännu en dag avslutas för att ersättas av någonting nytt fyllt med nya äventyr.

~~~~~~~
Vill också ha en Alec som kramar mig bakifrån och ser på solnedgången med mig :(<3
Någon av er kanske ställer upp??

#Aleah

(Kommentera något roligt och gör mitt liv roligt snälla)