Protected

4.

När väckarklockans oväsen tjuter genom rummet sträcker jag tafatt ut handen och fumlar efter snoozeknappen. När den äntligen är funnen lägger sig en behagligt tystnad över rummet och jag suckar tyst åt tanken av skola. Långsamt hasar jag mig ur den varma sängen och fortsätter med slöa steg mot badrummet. Jag rynkar på näsan åt synen av min spegelbild. Mitt hår är trassligare än ett fågelbo, mina ögon är blanka av bristen av sömn och påsarna under ögonen är synligare än vanligt.

Varför jag knappt fått någon sömn är för att jag under hela natten suttit uppe och haft en livslång konversation med Alice om Alec. Enda sen han tagit med mig till skogen har han betett sig konstigt. Han är ofta frånvarande i konversationer, tar flera timmar på sig att svara på ett sms och pratar inte med mig som han brukar. Slutsatsen Alice fick fram var att jag endast är paranoid, och jag antar att det kan vara sant. Jag är ständigt rädd att han ska hitta någon ny, någon bättre, så jag överanalyserar allt.

Jag sköljer mitt ansikte med kallt vatten för att piggna till lite innan jag börjar förbereda mig för ännu en dag i skolan.

***

Matteboken ligger öppen framför mig men det enda jag kan fokusera på är Alec. Han sitter med pennspetsen vilandes mot det sifferfyllda anteckningsblocket men hans ögon stirrar tomt framför sig och en liten rynka sitter mellan hans ögonbryn. Jag följer oroligt konturerna av hans ansikte samtidigt som jag försöker lista ut vad han funderar över. Hela hans kroppsspråk tyder på att någonting är fel, och jag kan inte fokusera en sekund på matten utan att veta vad som är fel.

En duns får mig att rycka till och jag vänder mig mot källan av ljudet. Bredvid mig slår sig Oscar ner och flinar. Hans tänder leker med läppercingen och jag följer hans varenda rörelse med vaksamhet. Han tar nonchalant fram sina böcker, fortfarande med blicken spänd i min. Han fortsätter stirra in i mina ögon och verkar inte planera att sluta göra det heller vilket gör mig lite illa till mods. Jag har aldrig gillat när människor stirrar på mig. Det är som att de räknar alla mina fel och dömmer mig genom med hjälp av deras blickar.
Jag vänder mitt fokus mot talen som står nedskriva i min mattebok och låtsas jobba, fast jag egentligen sneglar mot Alec och fortsätter fundera över vad som kan vara fel. Tillslut tar min nyfikenhet över och jag knuffar lätt till honom i sidan vilket får honom att förvirrat vända sig mot mig.

"Vad tänker du på?" Viskar jag och han ser med ens osäker ut.

"Inget" svarar han kort, men jag nöjer mig inte med svaret.

"Jag ser att något är fel, vad är det?" Frågar jag envist och han spänner irriterat käkarna.

"Bara låt mig va och bry dig inte!" Fräser han och jag ryggar tillbaka och ser chockat på honom. Istället för att fortsätta den såkallade konversationen vänder istället lite sårat ner blicken och pillar nervöst på min stiftpenna. Alec brukar aldrig använda hårda toner mot mig, och eftersom jag redan är osäker i vårt förhållande känner jag hur oron stiger inom mig.

Vad har jag gjort för fel?