Protected

36.

LÄS MEDDELANDET I SLUTET

Alla röster omkring mig är ett avlägset sorl. Blåljus från både höger och vänster lyser upp den mörka kvällen. Min kropp står som förstelnad och stirrar på ambulansläkarna som försiktigt bär över Alec's skadade kropp på en bår. Tårarna rinner ner för mina frusna kinder och mina - antagligen blåa - läppar är svagt särade utav chocken. Polismän springer runt omkring mig, skickar ut polisbilar för att få tag på den flyende gärningsmannen - Mike.

"Leah" Rösten är avlägsen men jag uppfattar den ändå. Långsamt vänder jag mig om och möts direkt av ett par starka armar. Konturerna av kroppen får mig att tänka på Alec men när jag andas in doften av personen och inser att det inte är hans doft i samband med att jag ser hur ambulansmännen skjutsar in båren med Alec's bleka kropp på i ambulansen börjar jag okontrollerat gråta högt, och det är nog ingen vacker syn.

"Det är okej, du är okej" mässar Luke och stryker mig längs håret i ett försök att lugna ner mig. Tårarna längs mina kinder blir allt fler och fler medan mina hulkningar blir högre och gör det svårare för mig att andas. Min näsa täpps igen av snor som samtidigt klibbar ner hela Luke's tröja, men jag kan inte bry mig mindre, för det är inte okej. Jag är inte okej.

Mina ben sviker sig under min vikt och Luke fångar mig för att sen sätta mig ner på det fuktiga gräset.

"H-han, Al-ec, M-Mike" snyftar jag fram och Luke kramar om mig ännu en gång. Ambulansen kör iväg och jag följer den med blicken ända tills fordonet inte längre syns. Mitt inre känns som ett öppet sår som någon sliter och river i. Att inte veta om Alec just nu ligger död i en ambulans får mig att känna mig yr. Mina händer är dränkta i hans blod och lukten av järn sticker i näsan.

Verkligheten är som ett slag i magen, för även om jag såg vad som hände och var där så är det inte för ens nu jag inser det.

Det här kanske var sista gången jag såg Alec vid liv.

***

Jag öppnar mina ögon som svider på grund av alla tårar som fällts och sömnbristen. Jag sitter placerad på sjukhuset där jag känner att jag har spenderat allt för mycket tid. Luke sitter bredvid mig och sover tungt medan mamma och pappa är och pratar med Alec's föräldrar. Med en suck låter jag mitt tunga huvud falla mot Luke's axel och han gnyr till.

"Leah...?" Jag ser upp och möts av Julia , Alec's lillasyster, som blygt går mot mig. Osäkert ser hon sig omkring och tanken av hur rädd hon måste känna sig får mig att vilja krama om henne och aldrig släppa.

"Kom" säger jag och sträcker ut mina armar. Hon tvekar inte en sekund innan hon springer in i min famn. Jag lyfter upp henne i mitt knä och stryker henne längs ryggen. Hennes små armar är omslingrade runt min nacke och hennes ansikte är begravt mot min halsgrop.

"K-kommer Alec dö?" Mumlar hon tyst och jag kan höra hur hon snyftar till. Jag hyschar henne och vaggar hennes sköra kropp fram och tillbaka.

"Vad som än händer så kommer allt bli bra" säger jag men rösten skär sig i slutet. Att övertala Julia att allt kommer bli okej är svårt då jag själv inte ens tror på det. Hur ska jag kunna trösta någon annan när jag själv faller isär.

"Anhöriga till Alec Cooper?" Säger en läkare som kommer in i väntrummet och jag ställer mig genast upp. Jag sätter ner Julia i stolen bredvid Luke och säger åt henne att stanna där tills jag kommer tillbaka. Jag går fram till den kvinnliga läkaren med skakiga steg och fruktan över beskedet jag kommer få gör mig svimfärdig. Desperat försöker jag läsa av hennes kroppsspråk när hon leder mig en bit bort ifrån väntrummet.