Protected

6.

Det känns som om luften går ur mig. Allt jag kan förmå min kropp att göra är att stirra på Alec med tårar rinnandes ner för mina kinder.

"V-va?" Får jag ur mig och hoppas det är nu han kommer börja skratta och säga att allt är ett skämt. Men det händer aldrig. Hans glädjerika skratt hörs inte och hans ögon förmedlar ingenting annat än skuld. Min andning blir med ens tyngre och luften känns tjock i halsen. Jag har länge väntat på droppen som ska få min bägare att rinna över, och det här är den.

"Hur kunde du?!" Skriker jag utan att bry mig vem som hör. Jag går fram till honom och puttar honom hårt i bröstet. Jag snyftar högt samtidigt som en smärta strålar ut i min kropp. Det är ingen sån smärta man kan få när man stukar foten, eller slår i lilltån i ett bord. Smärtan är psykiskt och värre än vad jag någonsin trott det skulle kunna vara.

Jag slår blint mot honom och han försöker lönlöst få mig att lugna ner mig. Jag fortsätter att skrika på honom; fråga vad som gick fel, varför han inte älskar mig och framför allt varför han gjorde det. Mina lungor värker av ansträngningen och när min kropp börjar tömmas ut på krafter av mina motstridiga rörelser faller mina armar slappt längs mina sidor. Alec omfamnar mig, och jag låter honom. En sista gång låter jag mig själv stå i hans famn. En sista gång låter jag mig känna hans värme.

Det är inga mesiga tårar jag fäller mot hans bröstkorg. Mina snyftningar är höga och äkta, min näsa snorar och täpps igen och mina hulkningar gör det svårt för mig att andas. Hela min kropp skakar och jag tar ett sista, djupt andetag innan jag med all kraft jag har sliter mig ur hans grepp. Jag försöker torka mina tårar men det rinner bara fler och fler. Jag öppnar munnen för att återigen skrika på honom men min röst sviker mig. Alec gör inget annat än att stirra plågsamt på mig med blanka ögon.

"V-varför?" Viskar jag efter att min gråt lugnat ner sig. Jag kan se hur han kämpar mot tårar för hans ansikte gör en ansträngd grimas och han sliter i sitt hår samtidigt som han snyftar lågt, knappt hörbart.

"J-jag, jag v-vet inte" säger han och det känns som att jag blir slagen med ett basebollträ i magen.

Han hade ingen anledning. Han gjorde det inte för att han var arg på mig, eller för att jag inte erbjöd honom de tillfredsställningar han suktar efter. Han bara gjorde det.

"Jag hatar dig" viskar jag svagt och jag vet inte om han ens hörde mig. Jag vänder mig om och går på darriga ben tillbaka in i huset utan att se mig om. Jag vänder honom ryggen och önskar att han förstår vad han har gjort mot mig. Jag önskar han känner samma smärta som han har försett mig med och jag önskar han kommer lida minst lika mycket som jag har gjort.

Jag önskar jag aldrig träffat honom.

~~~~~~
Can you hear me cryin?