Protected

24.

Jag stänger försiktigt ytterdörren och spetsar ören för något sorts ljud. När jag inte hör någonting annat än mina egna andetag vågar jag långsamt dra av mig mina ytterkläder. Huset ligger täckt i mörker och jag trippar blint genom hallen och upp till mitt rum. Jag lägger handen på dörrhandtaget till mitt rum men när ett högt knarrande läte ekar genom det tysta huset rycker jag skrämt till och kort därefter tänds en lampa.

"Vart har du varit?" frågar en nyvaken Luke som endast är klädd i kalsonger. Han gnuggar sig sömnigt med knogen i ena ögat och gäspar stort.

"Jag, eh, jag var hos, eh, Mike" säger jag och försöker låta självsäker men när orden kommer ut i en osäker stammande takt ger jag mig själv en mental facepalm och svär inombords.

"Mike? Jaha, för jag trodde han hade åkt till sin stuga" säger han anklagande och borrar in sin blick i min. "Och den stugan ligger flera mil härifrån och så vitt som jag vet har inte du körkort än"

Jag försöker desperat komma på en bortförklaring men när Luke envist korsar armarna för sin bröstkorg suckar jag tyst och släpper handtaget och låter istället mina armar hänga slappt längs mina sidor.

"Lova att du inte blir arg" säger jag lågt och Luke ger mig en lång blick, men när han märker att jag inte kommer berätta tills han lovar nickar han motvilligt.

"Jag var med Oscar" mumlar jag och Luke ser ut som ett stort frågetecken. "Och jag gjorde någonting jag verkligen inte skulle gjort"

Flashback

Ett fånigt leende täcker mina läppar när jag och Alec promenerar ner över gatan. Den här gången hade han uppfyllt ännu en av mina drömmar - drömmen om att bli en stjärna. Det är mest någonting jag ville när jag var yngre, men jag har aldrig riktigt kunna släppa det. Inom vilken kategori betydde inte så mycket, jag ville bara lämna ett märke. Och det gjorde Alec åt mig. Han döpte en stjärna på himlen efter mig, och sa att om jag någonsin tvekar på mig själv skulle jag se upp mot söder och leta till den starka stjärnan till höger. Då skulle jag komma ihåg vad jag gått igenom och att jag har övervunnit alla hinder.

Mörkret börjar falla över staden och svaga moln stiger mot himlen från våra munnar varje gång vi andas ut. En vissling far genom luften och förstör den lugna stämningen. Både jag och Alec vänder oss om och möts av en grupp bestående av fem killar. De kommer allt närmre och när de endast är några meter ifrån oss ser jag att längst fram i gruppen står Oscar med ett självbelåtet flin.

"Är det inte turturduvorna Alec Cooper och Leah Martins?" yttrar han med en hes röst samtidigt som han hur fickan fiskar upp ett cigarettpaket.

"Vad vill du Oscar?" frågar Alec och jag kan känna hur han tar ett stadigare tag om min hand och tar ett hotfullt steg framåt.

"Woah, chilla" säger Oscar och tänder sin cigarett för att sen andas in den giftiga röken. "Jag vill bara snacka lite"

Alec's ögon smalnar och motvilligt kliver han tillbaka till mig där han betryggande lägger sin arm om min midja utan att släppa Oscar med blicken. Under tystnad mäter de smått irriterade killarna varandra genom ögonkontakt tills jag tillslut harklar mig.

"Vad ville du prata om Oscar?" frågar jag och försöker att inte låta irriterad då jag vet om Oscars temperament och hur enkelt han blir arg.

"Jag vill prata med dig, ensam" säger han och flyttar nu sin blick till mig

"Aldrig" flikar Alec in och skakar kraftigt på huvudet. Själv försöker jag lista ut vart Oscar vill komma. En obehaglig känsla tar plats i min mage när jag ser hur de fyra killarna bakom Oscar hotfullt spänner sina kroppar.