Protected

29.

I samband med dagarna blir kortare och mörkare känns det som jag tynar bort bit för bit. Jag pratar bara om jag måste, äter om jag blir tvingad och lämnar bara min säng om det är någonting viktigt. När Alec en dag inte dykte upp i skolan antog jag att han stannade hemma, att allting blev för mycket precis som det blev för mig. Men när han inte kom på hela veckan blev jag orolig och gick och pratade med vår klassföreståndare. Det visade sig att han bytt skola. Beskedet fick mina ögon att tåras, för nu har jag inte sätt att se honom igen.

Jag sätter mig ner i fåtöljen med en duns och ser mig omkring i det lilla caféet. Min blick fastnar på ett par utanför fönstret. De sitter på en bänk med sammanflätande händer och lyckliga leenden. Allting runt omkring mig påminner mig om Alec och jag tvingas vända ner blicken för att inte bryta ihop.

Jag ville inte lämna honom. Jag hade precis börjat lita på honom.
Det skulle ju bli vi igen.

"Leah lyssnar du ens på mig?"

Jag dras tillbaka till verkligheten och sliter bort blicken ifrån fönstret och ser istället på Mike som sitter mittemot mig.

"Va? Eh, ja såklart" säger jag lite för snabbt och Mike suckar och skakar lätt på huvudet.

"Du har varit lite off på senaste tiden. Är allt som det ska?" Frågar han med en oroat glimt i ögonen. Jag pressar ihop mina läppar till en smalt streck och rör långsamt om i kaffekoppen i mina händer.

"Jadå, allt är bra" säger jag och försöker låta övertygande, men samtidigt vill jag att han ska förstå hur jag egentligen mår. Jag vill att han ska veta att jag inte kan sova, att det är nästan omöjligt för mig att gå till skolan och att jag aldrig har aptit till någonting. Jag vill att han ska hjälpa mig, men jag vill inte säga det rakt till hans ansikte. Han kanske tycker jag är patetisk och reagerar såhär efter ett uppbrott.

"Du är en usel lögnare" säger han och lutar sig fram i fåtöljen. "Berätta vad det är, du vet att du kan prata med mig"

Jag tvekar en stund men ställer tillslut ner koppen, suckar och drar en hans genom mitt ovårdade hår. Jag vet inte hur jag ska formulera mig för att få fram det rätt och jag sitter länge och försöker hitta rätt ord.

"Jag... Asså Alec och jag, vi..." Börjar jag och Mike ger mig en uppmuntrande blick.

"Jag ville aldrig avsluta någonting mellan oss" säger jag tillslut och Mike's ansiktsuttryck ändras drastiskt till lätt irriterat och han spänner käkarna.

"Alec har inte gjort någonting annat än att såra dig, du gjorde rätt val" säger han och jag rynkar fundersamt pp ögonbrynen. Mike brukar alltid vara på Alec's sida, säga att jag borde ge honom  en andra chans.

"Leah lyssna på mig, Alec förtjänar inte dig" säger han med extra tydlighet. Jag sitter tyst och betraktar hans stela ansikte. Att han har ändrat sin åsikt på så kort tid gör mig lite fundersam, speciellt nu när Alec inte ens gjort någonting fel utan allt som hände var mitt val.

"Du kanske har rätt" mumlar jag och Mike slappnar diskret av, men själv sitter jag på min vakt, för Mike's beteende är inte hans normala.