Protected

19.

Innan jag hinner ändra mig knackar jag på dörren och inväntar svar. Jag hör steg som kommer allt närmre och när dörren öppnas möts jag av ett par stora, bruna ögon.

"Leah!" Utbrister den lilla gestalten och hoppar direkt upp i min famn.

"Hej Julia, det var länge sen" säger jag och besvarar hennes kram. Hon tar tag i min hand och drar in mig i huset.

"Jag har saknat dig" säger hon sött och trots att det egentligen är ganska motbjudande tycker jag fortfarande hon är gullig när hon börjar peta i sin näsa med ett stort leende över läpparna.

"Jag har saknat dig med" säger jag och klappar henne på huvudet. "Är Alec hemma?" Frågar jag och som på beställning ekar rösten jag letar efter genom huset.

"Julia! Vem är det du plågar med ditt eviga tjat nu då?" Ropar han genom huset och när han kommer in till hallen och får syn på mig stannar han tvärt.

"Leah" andas han fram och ser chockat på mig. "V-vad gör du här?"

Jag höjer på ögonbrynen och korsar fundersamt mina armar över bröstkorgen.

"Jag fick ditt meddelande. Jag antar att vi har lite att prata om" säger jag men Alec blinkar bara dumt och verkar inte kommit över det faktum att jag står i hans hall efter all den här tiden.

"Eller du kanske inte vill prata?" Yttrar jag och det får honom att reagera.

"Va? Jo, jo!" Säger han snabbt och går fram till mig, men jag backar osäkert och diskret bakåt. "Vi går ut, jag vill inte att Julia ska störa"

Jag nickar förstående och Julia fnyser.

"Jag stör inte" gnäller hon och sätter båda händerna på sina höfter och blänger surt på sin storebror. Alec räcker retsamt ut tungan och Julia besvarar det genom att sätta ett finger på näsan och göra en ful grimars som ska likna en gris.

Deras syskonkärlek får mig att le svagt. Det är den här Alec jag saknat, och den här Alec jag blev kär i. Vart han än tog vägen vet jag inte, men en sak är säker. Jag har saknat honom. Jag har saknat honom sjukt mycket.

***

Jag gräver djupt ner händerna i fickorna på min jacka medan vi promenerar längs gatan. Ingen säger ingenting och jag väntar på att han ska ta första steget. Eller jag kanske borde göra det? Kommer han tycka att jag verkar desperat?

"Kom" yttrar Alec och avbryter mina tankar och jag följer lydigt efter honom när han svänger mot hamnen. När han går ut på en av bryggorna och sätter sig på kanten saktar jag ner farten. Alec ser ut över vattnet och ut i horisonten där solen håller på att gå ner. Tveksamt sätter jag mig bredvid honom utan att släppa honom men blicken. Mina fötter dinglaren bit över vattenytan med Alec's tårspetsar nästan snuddar vid det. Han vänder sig mot mig och eftersom min blick redan vilar på honom möts vi direkt i en intensiv ögonkontakt. Han öppnar långsamt munnen men ingenting kommer ut. Istället lutar han sig försiktigt och osäkert fram. Oförmögen till att göra någonting annat ser jag endast lungt på honom. När hans andedräkt puffar mot mina läppar kan jag inte motstå att tänka över frestelsen trots att min hjärna skriker åt mig att sluta. När hans läppar snuddar vid mina inser jag vad som håller på att hända och jag rycker genast tillbaka med en svag rodnad över mina kinder.

"F-förlåt" mumlar han och ser ner på sina händer. En tystnad lägger sig över oss och orden jag vill säga ligger och vilar på tungan. Modet till att fråga finns inte där, för jag är inte säker på om jag vill veta svaret. Tänk om han säger det jag fruktar?

Tillslut tar jag ett djupt andetag, samlar mig innan jag nervöst vänder mig om för att studera hans profil.

"Varför gjorde du det? Var jag inte tillräckligt? Jag menar... Jag älskade dig, vad gjorde jag för fel?" Frågar jag och Alec suckar djupt och begraver ansiktet i sina händer. När tycks urskilja en svag snyftning inser jag att han gråter och jag blir med ens osäker.

"F-förlåt" snyftar han fram och ser upp på mig med tårar rinnandes ner föe hans kinder. "J-jag är en idiot, jag vet inte e-ens varför j-jag gjorde d-det" hulkar han fram och det är nu varningsklockorna börjar ringa u bakhuvudet. Jag borde hata honom men allt jag kan tänka på är att torka bort han tårar och trösta honom.

"J-jag förtjänar i-inte dig. Du, du borde vara med Mi-Mike istället" säger han skakigt när han gråt lugnat ner sig lite.

"Jag har inga känslor för Mike, förutom vänskapliga" säger jag lungt medan jag söker efter hans ögonkontakt. "Jag har bara ögon för en kille, och han har varit en skitstövel flera gånger, men det är alltid till honom jag kommer komma tillbaka till"

Han vänder blicken mot mig och blinkar förvånat med munnen på gavel.

"V-va?"

Jag ler svagt och tänker tillbaka på vad Emma sa till mig. Hur hon berättade att Alec är en bra kille, och att jag behöver förlåta honom. Jag tror hon har rätt. Alec må ha sårat mig, men jag vet inte hur många gånger han också lyft mig. Han är min klippa, mitt stöd. Han är den jag älskar.

"Jag litar inte på dig till fullo, men jag är villig att ge dig en till chans" säger jag tyst och han verkar inte tro det han hör för Alec ser bara dumt på mig.

"D-du tar tillbaka mig?" Frågar han chockat och det rycker till i mina mungipor.

"Jag kommer alltid välja dig. Jag menar det jag sagt, jag älskar dig" yttrar jag och med dem orden sagda fångar Alec upp mina läppar och vi kysser varandra som om det är sista gången vi ses.

~~~~~
Blööö jag blir inte nöjd med det jag skriver...

Ni kan stalka mig på instagram och ask, heter @/linngundmark på båda

Ni kan ju också adda mig på snap @/lillalinn

Kärlek till er<33