Protected

14.

Efter två timmar av djupa samtal reser vi oss upp och delar en varm kram. Mike har verkligen hjälpt mig, och jag har nu insett att om Alec vill få en till chans, då måste han förtjäna den. Jag tänker inte springa tillbaka till honom när han inte ber mig. Det är ju trots allt på grund av honom som vi är i den här situationen.

"Tack Mike, verkligen" mumlar jag mot hans axel och hans grepp om mig hårdnar.

"Vi får ses snart igen. Det var kul att träffa dig igen" säger han och lossar sina armar runt mig. Jag nickar instämmande och ler varmt. Under de timmarna jag har varit med Mike har den tryckande känslan i magen försvunnit. Och jag ljuger om jag säger att det inte är en stor lättnad.

"Jag ringer dig imorgon så bestämmer vi något" säger jag innan vi ger varandra en sista kram och går skilda vägar.

Vägen hem är kort och när jag stiger in i huset är det första jag känner lukten av rök. Jag rynkar förvirrat på ögonbrynen men när jag kommer in i köket förstår jag var doften kommer ifrån.

Vid köksbordet sitter Luke med en glödande cigarett mellan fingrarna och ansiktet begravet i ena handen.

"Luke, vafan?" Utbrister jag och rusar fram till honom för att slita den giftfyllda pinnen ur hans grepp. Jag mosar den mot diskhon innan jag vänder mig mot Luke och slår ut med armarna.

"Rökning? Seriöst?"

Han himlar med ögonen innan han vänder sig mot fönstret och blickar ut över trädgården utan att svara pp min fråga.

"Det kommer aldrig hjälpa dig" säger jag och lägger en hand på hans axel. Han spänner käkarna och jag kan se hur han försöker hålla sig för tårar.

"Jag träffade Mike idag" säger jag då jag antar att han inte vill prata om det.
"Du borde ringa honom någon gång. Eller kanske Sam? Jag är säker på att de kan hjälpa dig" säger jag försiktigt, rädd att han ska bryta ihop.

"Hur kan du vara såhär?" Frågar han och jag rynkar förvirrat på ögonbrynen. "Du är så obrydd. Bryr du dig ens som att Alec var otrogen mot dig?"

Jag suckar svagt och istället för att stå bredvid honom sätter jag mig på stolen mittemot.

"Jag är bara bättre än dig på att gömma det. Jag mår minst lika dåligt som du, men jag pratar i alla fall om det" säger jag och söker efter ögonkontakt som han desperat undviker.

"Du är inte ensam Luke. Glöm inte det"

~~~~~~
Imorgon åker jag till Göteborg och är där tills onsdag, så uppdateringen kanske bli lite seg