Protected

26.

Alice perspektiv

När klockan äntligen slår tre skyndar jag mig snabbt ur klassrummet och mot mitt skåp. Flera anklagande och hatfulla blickar kastas åt mitt håll, men jag börjar vänja mig. På något sätt kom sanningen om Leah och Alec's uppbrott ut och eftersom Alec är vän med de flesta på skolan vände sig alla mot mig.

Suckandes slänger jag in mina böcker och tar på mig min jacka samt virar en halsduk runt halsen. Hösten har kommit snabbt i år och nu i oktober, som jag vanligtvis brukar tycka om, känns det bara tråkigt och grått när man går ut. Jag gräver ner mina händer i jackfickorna och låter blicken ligga på mina fötter när jag tar mig genom skolan. När jag kommer ut slår kylan mig som en vägg men trots det är det inte duggregnet jag märker av utan en slank gestalt som står borta vid några bänkar. Tillsammans med några av sina vänner skrattar Luke till något skämt och även om han inte skrattar med mig värms hela min insida upp. Nu i efterhand har jag insett mitt misstag med Alec. Jag har förstått att Luke var en större del i mitt liv än vad jag trodde och att jag tog det för givet är någonting jag ångrar grovt.

Deras skratt mynnar ut i samtalston och när en av killarna lutar sig mot Luke och viskar någonting som gör att han vänder sig om mot mig förstår jag att jag stått och stirrar. I ren panik vänder jag mer blicken och fortsätter med snabba steg mot min bil som står parkerad bara några parkeringsplatser ifrån bänkarna där Luke står. Jag fumlar med bilnycklarna och ännu en gång fyller skratt luften. så gott jag kan försöker jag att inte se upp och möta deras hånade blickar, för visst skrattar de åt mig. Det vet jag.

Jag svär tyst när jag tappar nyckeln och när de börjar skratta ännu högre känner jag hur tårarna börjar trycka bakom ögonlocken. Jag hukar mig ner och plockar upp nyckelknippan samtidigt som jag diskret ser bort mot kompisgänget som respektlöst skrattar åt mig. Jag möter Luke's blick, men hans ögon är inte hånfulla och ilskna som jag trodde. Allt de speglar är sorg och medlidande. Jag sänder honom ett svagt leende, för att visa att det är okej, men han besvarar det inte. Istället säger han någonting jag inte kan tyda till sina kompisar som får dem att sluta tvärt. När hans steg vänds åt mitt håll låser jag snabbt upp bilen och försöker se upptagen ut så det är inte allt för uppenbart att jag bokstavligen stirrat ut hans varenda rörelse.

"Hej"

Ljudet av hans hesa röst får mig att rycka till. Det var veckor sen jag hörde honom så här nära och bara den tanken får mig att vilja brista ut i tårar.

"Hej" repeterar jag tyst och håller blicken på våra fötter, för feg för att möta hans bruna, fängslande ögon.

"Jag har sagt till dem att de inte ska skratta åt dig" säger Luke och jag ger ifrån mig ett humorlöst skratt.

"De borde skratta åt mig" säger jag och skrapar löst med foten i marken. En tystnad uppstår och han harklar sig tyst och det får mig att, trots min hjärna skriker nej, möta hans blick.

"Ingen förtjänar det" säger Luke och hans mening får ett leende att spridas på mina läppar.

"Men jag, eh, jag ville bara säga att... Ja, jag kommer fortfarande stå upp för dig" yttrar han och kliar sig i nacken. Jag spärrar chockat upp mina ögon och blinkar oförstående.

"V-va?" Får jag ur mig och Luke skrattar hest. Jag har några gånger sett honom med en cigarett i mungipan och tanken av att det är på grund av mig får mig att osäkert blicka ner.

"Du har varit en idiot, men det betyder inte att jag har blivit helt hjärtlös" säger han innan han sänder mig ett sista leende och vänder sin om och går tillbaka till sina viskande vänner. Ett fånigt leende tar plats på mina läppar när jag sätter mig i bilen för Luke sa nyss att han fortfarande bryr sig om mig.

~~~~~
Ni som röstar och kommenterar är bæ, kom ihåg det<3