Protected

28.

Med ett ryck sätter jag mig käpprakt upp i sängen alldeles kallsvettig och knippandes efter luft. En tryckande känsla fyller min bröstkorg och jag kniper ihop ögonen och försöker panikartat få ner luft i lungorna. Tårar samlas i mina ögon och gör min syn suddig medan min panik bara ökar. Jag hostar och försöker förgäves lugna ner mig men allt som händer är att mina andetag blir mer oregelbundna och tårarna börjar rinna ner för mina kinder. Jag tar ett krampaktigt tag om lakanet och i samma stund slängs dörren till mitt rum upp och inrusandes kommer Luke. Han sätter sig på knä bredvid min säng och kupar sina händer om mitt tårdränkta ansikte.

"Schhh, Leah ta det lugnt" säger han i ett försök att få min nu skakande kropp att slappna av men et funkar inte. Jag fortsätter kämpa med min andning och jag greppar tag om min tröja precis vid bröstkorgen, som om det skulle hjälpa mig med smärtan.

"Leah, lugn. Andas med mig" säger han sansat och tar ett djupt andetag genom näsan som jag så gott jag kan försöker efterlikna. Långsamt andas han ut genom munnen men när jag försöker göra samma sak stockar sig andetaget i halsen och jag skakar febrilt på huvudet samtidigt som tårarna längs mina kinder blir allt fler och fler.

"Försök igen, följ efter mig" säger han och upprepar sina tidigare metoder. Långsamt andas jag in genom näsan i takt med Luke och följer honom när han andas ut. Vi repeterar det några gånger och jag känner hur min kropp börjar lugna ner sig. Lättat sluter jag mina ögon och låter min panna trött falla mot Luke's som pustar ut.

"Jag sover med dig idag" mumlar han och jag nickar och kryper tillbaka ner under täcket. Luke lägger sig bredvid mig och omfamnar mig betryggande. Även om både täcket och Luke's kropp förmedlar värme till mig känns mitt inre kallt. Mardrömmar och panikattacker är inte längre ovanligt. Det var länge sen jag upplevt en god natts sömn efter jag avslutade saker mellan mig och Alec. Nätterna slutar ofta med Luke vid min sida och flera gånger varje vecka får han springa in i mitt rum och hjälpa mig med min andnöd. I början fick både mamma, pappa och Luke panik och de blev väldigt oroade, men med tiden har det blivit lite av en vana. Mamma och pappa kommer inte längre in i mitt rum med skräckslagna blickar utan de vet att Luke tar hand om mig.

Men jag vet inte vad som smärtar mest - det faktum att det är mitt fel att jag inte kan sova om natten och att jag ständigt måste gå runt med en klump i magen eller om det är synen av Alec som varje dag går runt i korridorerna med mungiporna i golvet. Det har gått veckor sen jag såg honom le och att veta att det är på grund av mig krossar mig bit för bit. Samtidigt tvingas jag hålla mig borta och le när jag vet att han tittar. Jag måste försöka få honom att tro att jag har gått vidare så han kan göra detsamma, men egentligen är jag precis som honom. Mitt yttre kanske ler men inom mig gråter jag konstant och utan honom går jag under.