Protected

34.

Alec och jag har många gånger mötts vid just den här lekparken, och för en gångs skull är jag den som står här först och ser när han kommer gående mot mig i kvällsmörkret. När han bara står några meter ifrån mig kan jag urskilja hela hans ansikte.

"Hej" säger jag lågt men han svarar inte utan låter sin mun hållas stängd. Jag känner mig fortfarande osäker på om jag gör rätt val genom att berätta sanningen för Alec, men samtidigt vet jag att utan honom kommer jag gå under.

"Först och främst måste du veta att jag gjorde bara det jag ansåg var säkrast för dig, och jag har ångrat det beslutet enda sen jag gjorde det. Den gången vi stötte på Oscar tog han mig till sin lägenhet. Han hotade med att skada dig om jag inte tog avstånd från dig. J-jag visste inte vad jag skulle göra, jag menar, du har ju hört Oscar's rykten. Jag kunde inte bara se förbi dem när din säkerhet i så fall stod på spel. När jag sa att jag inte älskade dig längre så var det ingenting annat än lögner" berättar jag och när orden lämnar mina läppar är det som att ett betongblock lyfts ifrån mina axlar. Alec ser tveksamt på mig och snörper ihop sina läppar till ett smalt streck.

"Varför skulle jag tro dig? Du har ju inte haft några problem med att unga med Mike har jag hört. Du verkar klara dig finfint utan mig" säger han spydigt och slår skamset ner blicken. Det som hände mellan Mike är ingenting jag är stolt över. Det var ett moment of weakness (kan inte svenska</3) men jag vet att det aldrig kommer hända igen.

"Jag är allt ifrån okej. Jag kan inte sova, jag kan inte äta och jag kan knappt ta mig till skolan utan att vilja bryta ihop. Och jag vet att du inte heller mår bra av det här" säger jag och när Alec tar ett kliv mot mig lyser mina ögon upp.

"Du är jävligt komplicerad ibland" mumlar han och tar sig närmre mig. För överväldigad av lycka över vad som kanske kommer hända kan jag inte göra någonting annat än att le.

"Men fan, jag kommer ändå alltid välja dig" säger han innan jag raderar det sista avståndet mellan oss och placerar mina läppar över hans. Med ens känner jag mig hel igen och alla de veckor som varit ren tortyr ligger i det förflutna.

För när jag har Alec så har jag en anledning till att leva.

~~~~~~
Ett kapitel till för ni ville ha ett och er önskan är min lag

Får typ ångest dock över att boken är slut om typ 2 kapitel och det känns som om ni kommer bli typ besvikna över att den är så kort??</3

Jag har alla dessa tankar i huvudet men jag får aldrig ner dem i skriven form så allt jag vill göra kortas ner och det blir inte alls som jag tänk mig

Kanske är jätterörigt, men så är jag. Mina böcker är korta, oklara och slarviga men jag hoppas ni kan stå ut med mig ändå