Protected

5.

Hela natten gnager en oroande känsla inom mig. Mina tankar kan inte lämna Alec och trots att han just nu beter sig som ett svin bryr jag mig om honom. Vad han än gör mot mig kommer jag bry mig. Är det vad man kallar kärlek? Att även om man försöker hata någon så faller man alltid tillbaka till att förlåta dem? Hat och kärlek är trots deras totala olikheter ganska lika. Det är starka känslor och om man får för mycket av dem kan man bli förblindad; förblindad av kärlek eller hat och man gör dumdristiga beslut. Belsut som att förlåta någon som inte förtjänar det, eller lämna någon som skulle göra allt för att ha dig kvar. Jag vet inte vart jag ligger, men antagligen någonstans mellan hat och kärlek. Jag älskar Alec, men jag hatar hans beslut. Jag hatar att han ibland behandlar mig som en irriterande fluga när jag - så vitt som jag vet - inte gjort någonting fel.

Mina tankar avbryts av ett knackande läte och jag sätter mig spikrakt upp i sängen. Jag letar blint efter lampknappen till lampan på mitt nattduksbord och när jag väl finner den sprider sig ett gult ljus i rummet. Det konstiga ljudet upphör under några sekunder men kommer snabbt tillbaka och det tar en stund innan jag förstår att ljudet kommer från fönstret.

Det är någon som kastar stenar på mitt fönster klockan tre på natten.

Jag ställer mig upp och när den kalla luften omsluter mig ryser jag sv obehag och virar armarna runt min kropp. Jag tar mig trött fram till fönstret där jag öppnar det och kisar ner mot marken där jag kan urskilja en gestalt.

"Om det inte är Romeo som kommit för att hämta mig går jag och lägger mig igen" visk-skriker jag ut i nattluften utan att veta vem personen nedanför är.

"Din Romeo har anlänt"

Jag kopplar genast rösten till Alec och jag känner hur en liten låga av ilska tänds inom mig.

"Vad vill du?" Frågar jag, kanske lite för spydigt än vad jag tänk men det kan jag inte göra någonting åt nu.

"Prata" yttrar han och jag himlar med ögonen fast han inte kan se det.

"Du har ignorerat mig i flera dagar, betett dig som en idiot och nu kommer du till mitt hus mitt i natten och tror att jag frivilligt kommer följa med dig?" Utbrister jag frustrerat och överväger att gå tillbaka till min varma säng, men nyfikenheten över vad han vill tar över och jag stannar kvar.

"Snälla Leah, k-kom ner. Det är viktigt" säger han och darrar en aning på rösten vilket får mig att fundersamt rynka ihop ögonbrynen. Jag nickar svagt, omedveten om han ser eller inte, innan jag stänger igen fönstret och skyndar mig genom huset för att sen dra på mig första bästa skor, slita åt mig en tjocktröja och gå ut ur huset. På uppfarten står Alec med huvudet nedsänkt och han sparkar otåligt med foten i marken så det flyger grus runt honom.

"Så vad är det?" Frågar jag kallt och korsar armarna över min bröstkorg.

Han tar ett djupt andetag, ser upp på mig och jag kan urskilja hans ögons blanka yta vilket får mig att nervöst möta hans blick.

"Jag var otrogen med Alice"

~~~~~~
Skrev det här kapitlet nu och är trött så förlåt för slarvfel