Protected

35.

Det enda som lyser upp den mörka kvällen är månens sken och gatlyktornas ljus. Våra kroppar står tätt omslingrade om vandrande och vi tar del av varandras värme i den kalla novemberdagen. Mina andetag mynnar ut i vita moln som stiger mot himlen och jag kan inte få nog av den lättande känslan som sprudlar genom min kropp när jag äntligen får ta del av Alec's värme igen.

"Hur orkar ni tjejer vara så komplicerade?" Yttrar Alec och vaggar mig svagt fram och tillbaka. Jag skrattar svagt och håller mina armar hårade runt hans nacke.

"Vi kanske borde gå hem" säger jag motvilligt då jag inte vill förstöra stämningen men jag kan inte längre ignorera kylan som börjar krypa sig på.
Alec hummar svagt och lossar lite på kramen för att kunna försegla våra läppar i en lugn och passionerad kyss.

"Leah?" En skakig röst får mig att skiljas från Alec's betryggande famn. Ur skuggorna kommer Mike gåendes och han flackar förvirrat med ögonen mellan mig och Alec.

"V-vad gör du?" Frågar han och darrar till på rösten. Om jag inte hör helt fel låter han nästan lite besviken.

"Jag, eh, vi-" Allt som lämnar mina läppar är osammanhängande meningar då jag vet att Mike inte ville att jag och Alec skulle hitta tillbaka till varandra. Mike ger ifrån sig ett kort skratt som låter lite som en fnysning.

"Går du direkt från sängen med mig till honom?" Spottar han fram och ser med avsky på Alec. Varför Mike har ändrat åsik om Alec är fortfarande ett mysterium för mig. Första gången jag träffade Mike på den där festen för ungefär ett år sen var han och Alec vänner.

"Och vad ska det betyda?" Fräser Alec och Mike knyter ilsket sina nävar och spänner blicken i honom.

"Det betyder att jag fanns där när du inte gjorde ett piss! Jag var där för Leah när du fuckade upp totalt!" Säger Mike vilket får mig att reagera.

"Alec har inte gjort något. Det var mitt val att lämna honom" säger jag och Mike fnyser irriterat.

"Förstår du inte Leah? Alec förtjänar inte dig. Allt han har gjort är att såra dig. Han körde över dig för fan, bokstavligt talat!" Utbrister han och slår frustrerat ut med armarna för att förtydliga sina ord.

"Jag är den som tagit hand om dig. Jag är den som brytt mig. Jag är den som stannade uppe med dig tills soluppgången för du var för rädd för att somna, och nu väljer du honom?!" Säger han och höjer rösten.

"Jag kommer alltid vara tacksam för vad du har gjort för mig, men det är Alec som jag älskar" yttrar jag långsamt och sammanbitet. Mike drar frustrerat fingrarna genom sitt ostyriga hår och ger ifrån sig en ilsken frustring.

"Jag försökte varna dig, Leah. Du borde ha valt mig" säger han och stoppar samtidigt in handen innanför jackan. Luften känns genast 20 grader kallare när Mike drar ut ett svart vapen och riktar det mot mig.

"Jag sa åt Oscar att varna dig. Du borde ha lyssnat på honom" säger han och han röst går skär sig och låter med ens svag och ynklig. Hans hand börjar skaka och av ljuset från gatlyktorna kan jag se den blanka ytan över hans ögon. Alec drar efter andan och ställer sig långsamt snett framför mig.

"Mike, gör inget förhastat" säger Alec men allt Mike gör är att skratta. Min blick sitter som fastklistrad på pistolen och men när jag får syn på tatueringen som skymtar under hans jackärm är det som om alla pusselbitar faller på plats.

"Du är medlem i Oscar gäng, eller hur? Tatueringen är deras symbol. Och det är därför ditt namn är tatuerat på Oscar's arm. Där står alla medlemmar?" Säger jag och allting känner plötsligt så uppenbart.

"Wow, lilltjejen har äntligen kommit på det" säger Mike och tar ett hotfullt steg mot oss. Alec trycker mig bakåt med hjälp av sin arm och panikartat ser jag mig omkring i hopp om att hitta en flyktväg.

"Men nu är det försent. Du skulle ha valt mig" säger han och laddar pistolen i sin hand.

"Mike, nej!" Utbrister Alec och tar ett språng för att attackera honom men Mile hinner före. Ett öronbedövande ljud fyller luften som i nästa sekund lämnar omgiviven tyst. Jag drar efter andan och totalt chockad av situationen stirrar jag på Mike med ögon stora som klot och hakan nere vid knäna. Ett plågsamt läte bryter tystnaden och innan jag vet ordet av vänder sig Mike om och springer iväg för glatta livet. Det känns som om allting går i slow motion när Alec långsamt vänder sig om med båda sina händer tryckandes över sina mage. Mellan hans fingrar sipprar det blod och hans skräckfyllda blick får mig att ryckas tillbaka till verkligenheten.

Alec blev skjuten.

Hans ben viker sig under honom och med en duns landar han på marken. Snabbt som vinden är jag framme vid honom och synar hans skada. Panikslaget börjar han hyperventilera och han stönar plågat till när jag trycker mina händer mot hans sår för att stoppa blödningen.

"Sch, allt kommer bli okej" säger jag samtidigt som de första tårarna spiller över och strilar ner för mina frusna kinder. Jag fiskar upp min mobil och med starkt darrande händer slår jag in 112 och sätter mobilen vid örat. Alec försöker förgäves prata som istället utvecklas till kraftiga hostningar och smärtsamma läten.

En kvinnlig röst svarar i telefonen och jag stammar panikslaget fram vart vi befinner och oss vad som har hänt. Samtalet avbryts och jag sätter återigen min hand över Alec's blödande sår.

"L-Leah..." Får han fram svagt och jag snyftar.

"Sch, allt kommer bli okej" mumlar jag grötigt och Alec's läppar formar ord men inget ljud kommer ut. Jag lutar mig närmre för att höra vad han säger och han tar ett djupt, hackigt andetag.

"J-jag älskar d-dig" viskar han fram och det orden får mig att gråta ännu mer. Jag kan höra hur en ambulans svänger in vid lekparken och det får mig att tappert le genom tårarna.

"Allt kommer bli bra. Jag älskar dig Alec, håll dig vaken okej?" Säger jag när hans andetag blir allt svagare. Hans ansikte är blekt på grund av blodförlusten och han läppar är lätt särade. Tre män kommer fram till oss och en av dem sliter bort mig från honom medan de andra två försöker hjälpa Alec.

"Fan, allt skulle bli bra! Jag älskar dig ju Alec, stanna hos mig!" Skriker jag rakt ut i luften och kämpar mot ambulansmannen.

All ork försvinner ur min kropp och jag kämpar för att få ner luft i lungorna.

Synen av Alec liggandes alldeles blodig på marken och tanken av att han kanske inte överlever får mitt inre att brista och mitt hjärta att krossas.

Det här kanske var sista gången jag fick höra hans röst.

~~~~~~~
Oh..