Sanningen

Ut till verkligheten

Vi tittade ut genom fönstret men ingen var där. Vi öppnade våran dörr och tittade ut. Det var tyst och fortfarande mörkt ute. Klockan var ungefär 5 på morgonen. Vi sprang till bilen och jag satt mig på förarsätet och Grace satt sig bredvid mig. Jag la ifrån mig vapnet som jag hade. Både jag och grace hade en "magväska" med ammunition i. Vi hade ett givär och en pistol var och sedan två pistoler i våran väska. Vi hade tänkt ta bilen så långt som möjligt men vi visste att det kunde bli så att vi måste överge bilen och alltså väldigt mycket mat bakom oss. Vi tittade omkring oss och jag startade bilen. Billyserna lyste upp vägen framför oss och jag tryckte på gaspedalen. Vi åkte ganska fort fram i den lilla byn. Jag hade hört på nyheterna vart Denvere låg och den låg en bra bit bort. Det skulle ta flera dagar med bil och ännu längre om vi skulle förlora bilen. Om inte nog med det så föreställ dig att det var sanddyner överallt. Sand så långt ögat kunde se. När klimatet började förändrad så dog alla växter och det blev som en öken.
-Vi kommer klara oss va? Frågade Grace och jag tittade på henne och såg osäkerheten i hennes ögon. Grace som är 13 år, drar ut i stora vida världen med hennes 16 åriga syster. Jag hade knappt kört bil förut och absolut inte varit långt utanför vårat kvarter. Men nu skulle vi till typ andra delen av Sverige själva och hoppas att vi inte får träffa på många smittade.
-Jadå svarar jag på hennes fråga och tittar sedan ut mot vägen igen.

Vi hade åkt i ca två timmar och solen hade gått upp. Jag körde fort över sanddynerna och sanden yrde utanför oss. Jag hade på mig ett par pilotglasögon för att kunna se något. Klimatet har blivit hemskt. Jag minns när jag var yngre. När marken var grön med blommor på. När det kunde regna och snöa och nu snöar det aldrig och kan regna ibland. När man kunde va ute och leka med sina kompisar utan att oroa sig för att brännas ihjäl eller dö av sjuka personer. Jag saktar ner när jag ser en "prick" längre fram. Ju närmare vi kom så såg jag att det var en människa.
-Tänk om den är smittad sa Grace oroligt och satt sig rakare i sin stol.
-Men det kanske är en frisk som behöver hjälp sa jag och stannade ca 3 meter ifrån personen. Den satt på sina knän och hade händerna ner i marken och tittade ner på sina händer. Jag knäppte löst säkerhetsbältet och öppnade sagts dörren.
-Hallå? Mår du bra frågade jag innan jag insåg vad jag höll på med. Jag frågade en person mitt ute i ingenstans, när solen är kokande het om en person mår bra. Ingen levande person skulle klara sig såhär långt utan något skydd. Jag stängde fort dörren satt fast mitt säkerhetsbälte och gasade. Precis som vi åker förbi personen så tittar den upp på mig. Det var en man i kanske 60 års åldern med rödsprängda ögon och var det blod som kom från munnen?
-Nästa gång stannar vi inte sa Grace och lutade sitt huvud mot fönstret.

Klockan var ca 19.56 så vi skulle stanna och sova under natten. Vi hade stannat och ätit ca 13. Vi hade kommit en bit men inte i närheten dit vi skulle.
-Vi stannar här och sover inatt sa jag och stängde av bilen. Jag hade stannat vid en mack och vi stod nu längs kortsidan av den.
-I morgon tankar vi och åker vidare sa jag och gav Grace en burk med bönor och någon sås. Vi satt och åt i tystnad och sedan lutade vi bilstolarna bakåt och blundade.
-Vad händer om en smittad kommer inatt sa Grace oroligt där hon låg i sin stol.
-Nejdå. Det finns nog inga smittade här. Svarade jag och försökte låta så säker som möjligt. Jag blundade och försökte sova. Jag försökte räkna ut hur långt vi skulle komma i morgon men jag var för trött för att tänka och mina ögonlock blev tyngre och tyngre och tillslut somnade jag. Den natten drömde jag om hur jag och Grace var och körde bil och att ca 20 smittade personer jagade oss. Vi började få slut på bensin och bilen stannade till. Det slutar med att bilen och vi blir sönderrivna. Jag vaknar 9 och ser att Grace ligger och sover. Jag tog någon slags soppa och åt den som frukost. Jag tankade bilen och började sedan köra söder ut. Grace vaknade ca 1 timme efter mig. Även hon åt någon slags soppa och tittade sedan tyst ut genom fönstret.
-Jag blir galen säger! hon tillslut.
-Jag orkar inte sitta i en trång bil i flera dagar till, muttrade hon.
-Men vi måste till Denvere eller så kommer vi bli smittad och dö.
-Hur vet du att vi inte är smittad än? Svarar hon argt tillbaka.
-Du. Du ska hålla tummarna att vi inte kommer bli smittade och möjligtvis att vi är immuna. Sa ja irriterat tillbaka.

Vi åkte förbi en övergiven by. (Vi hoppades iallafall att den var övergiven och inte hade massa smittade där). Som vanligt vid denhär tiden sänder de ut information om "forskningen" om botemedlet till The Flare. En stor skärm mitt i "centrumet" lystes upp och där stod en kvinna och sa:
"Det har blivit framsteg och vi hoppas att vi snart får fram botemedlet". Som vanligt avslutar det med WICKED IS GOOD. Jag förstår inte varför de måste säga det varje gång. Om de vill hjälpa oss att hitta ett botemedel måste de ju vara snälla? Tänkte jag för mig själv och trampade sedan på gaspedalen och körde sedan ut ur byn.