Sanningen

Vi måste ut

-Här! Sa Minho och det blev ljust i hela rummet. Jag stod mitt i rummet och tittade mig omkring, det var ett litet rum, mindre än jag trodde att det skulle vara. Det var ett avlångt bord med tangenter på bordet och en stor skärm på väggen. Thomas gick fram till tangentbordet och klickade på någon knapp. Skärmen lystes upp och man såg massa människor.
-The Glade sa Minho och ställde sig bredvid Thomas.
-Dags att stänga av det ännu en gång sa Thomas och klickade in någon kod och så klickade han på någon knapp.
-Vi behöver en plan, sa jag och försökte få mina tankar på något annat än Grace.
-Dörren där (Newt pekade på en dörr) leder upp till labyrinten, vi måste sedan ta oss till de immuna och ta de ut ur labyrinten och sedan till Flat trans. Killarna började gå mot dörren och de öppnade den.
-Leia. Thomas tog tag i min handled och jag vände mig om.
-Jag vill bara säga att jag vet hur du känner över Grace... Du är inte ensam och jag finns här för dig.. Mina ögon tårades och jag kände att jag hade svikit Grace, jag skulle aldrig ha åkt med henne hit till Wicked.
-Hur kan du veta det? Sa jag spydigt utan att tänka mig för. Han kramade om mig och sa tyst.
-En kille som heter Chuck blev dödad när vi hade kommit ut ur labyrinten. Jag hade lovat honom att han skulle komma ut och att han skulle få träffa sin familj igen, men han blev dödad och de fanns inget jag kunde göra. Han var som en bror för mig och nu är han död. Han drog ifrån kramen och torkade fort bort en ensam tår på sin kind. Jag gav han ett leende och tog hans hand och vi gick till dörren där de andra hade gått igenom. Det var bara ett minimalt rum med en stege. Vi klättrade upp för stegen och jag möttes av en grå himmel. Newt, Frypan och Minho stod och väntade på oss.
-Vad är det man brukar säga? Hem Ljuva hem.. sa Minho och tittade sig runt. Jag såg mig omkring och såg att det var stora sten väggar omkring oss och himlen var grå, den såg konstgjord ut och jag fick en konstig känsla av stället.

Vi sprang igenom labyrinten och efter en stund såg jag att stenväggarna bildade en öppning. Vi sprang egendom och kom till en stor öppen yta. Det var gräs på marken som såg livlös ut. Det fanns en skog och ett hus på den öppna ytan och sedan massa människor. Människorna pratade och det blev ett högt mummel. Jag kunde urskilja vissa ord som "vad är det här", "hur länge ska vi vara här", det var även vissa som ropade på andra. Jag såg hur vissa höll om varandra och hur familjer försökte hålla ihop i folkmassan. Jag såg hur en kille höll om två tjejer, jag trodde att det var syskon. Tanken på Grace och John kom och jag kände tårarna i ögonen. Jag blinkade bort tårarna och log, jag skulle klara det här, jag skulle komma härifrån för deras skull.
-Vi måste få ut människorna till Transen sa Frypan och ställde sig bredvid mig.
-Minho du vet bäst hur vägen är, om du springer först och vissar alla vägen så springer Newt och Frypan i mitten och håller koll på alla så springer jag och Thomas sist. Sa jag och killarna nickade.
-Okej lyssna allihop! Skrek jag och det pratades lite och blev sedan tyst.
-Ni alla här är för ni är immuna, Wicked vill fortsätta att komma på ett botemedel men det har gått alldeles för långt. Om ni följer Minho här så ska han vissa vägen till en "maskin" som tar oss härifrån.
-Hur vet vi att ni inte jobbar åt Wicked skrek en man från folkmassan.
-Vi har varit en del av undersökningen, experimentet eller vad man nu vill kalla det. Vi var fast här inne i tre år och många dog på vägen. Vi har hört från en källa att det finns ett ställde där vi kan börja om, där immuna kan få en ny start och starta ett nytt samhälle, sa Newt.

Vi sprang genom labyrinten och det var kaos. Vissa ville inte följa med oss för de litade inte på oss. Familjer hade börjat argumentera om de skulle följa med och jag vad orolig för slagsmål ett tag. Men vi fick med alla, jag och Thomas sprang längst bak och kollade så alla kom med. Syskonen jag hade lagt märkt till innan sprang framför mig och jag såg hur de höll koll på varandra hela tiden. Jag tittade mig omkring, att folk hade varit instängda här i tre år var något som var svårt att tro på och speciellt att John var en av dom. Jag tittade åt vänster in i en annan gång och stannade till.
-Leia vad gör du? Hör jag Thomas ropa längre fram. Han sprang så han stod precis mig och sa:
-Vad tittar du på? Vi måste följa efter de and.. han avslutade inte meningen när han såg det jag hade sett. Han tog tag i min hand och skrek "spring!". Vi sprang fort ikapp de andra och jag andades häftigt fram
-vad är det där?
-Det är en maskin som var här inne i labyrinten när vi var fast här. Vi kallar dom Grivers och ja, om vi säger att det är många som har dött pågrund av dom..
-Newt, Frypan, Grivers!! Skrek Thomas. Ledet av människorna rörde sig snabbare och vi förstod att Minho hade snabbat på hastigheten.
-Vad ska vi göra? Frågade jag och tittade bak för att de om maskinen var nära.
-Vi springer och om den kommer närmare så måste vi slås mot den.
-Dog John av en Griver? frågade jag och kände en klump i halsen.
-Nej han klarade sig och var en av oss som klarade oss ut från labyrinten. Ledet gick mycket långsammare nu och jag chansade på att de hade kommit till öppningen ut från labyrinten.
-Skynda! Skrek jag och ledet rörde sig lite snabbare.

Jag vände mig om vid dörren och såg fyra Grivers mot mig. Jag stängde dörren och sprang fort ner från stegen. Jag såg hur en metalliknande arm stacks igenom dörren och slog emot väggen.
-Jag hade aldrig klarat av att slås mot en sådan sa jag och vände mig om mot Thomas som stod och väntade på mig. Vi följde efter ledet men det stannade tvärt.
-Vad är det som händer? Frågade Thomas men han fick inget svar. Vi hörde mer och mer mummel och tillslut nådde det oss:
-De där framme letar efter någon Leia och Thomas sa folk till varandra och vi trängde oss fram i ledet. Minho, Newt och Frypan stod inne i ett rum när vi kom fram till dem.
-Vart är transen? Frågade Frypan och tittade sig runt i rummet. Det var massa bord och stolar i rummet och längst bort vid en vägg så var det ett skynke🙄. Jag gick fram till det medan folk trängde sig in i rummet. Jag tog tag i tyget och drog bort det från väggen. Det som stod framför mig var ganska stor. Den var rund och gjord av mental, det var ett stort hål i där man såg väggen. Det var en grå maskin och på högra sidan om den så hade den en skärm. Jag klickade på skärmen och den lystes upp. "The flat trans" stod det med stora bokstäver, sedan hördes det som små blixtrar och jag tittade på transen och jag såg hur det blev ett grått skimmer🙄. Jag hörde ett svagt pipande och jag tittade på skärmen som visade siffrorna 80, 79, 78.
-Det är en klocka! Alla måste fort igenom! Sa jag och tittade på de andra. -Vilka går först in? Frågad Minho.
-Jag kan sa Frypan.
-Jag med sa Newt.
-Okej vi går in sist ni får hålla koll på folk när de kommer in sa Minho och vände sig till folkmassan och sa:
-Alla får följa efter Newt och Frypan här, ni måste skynda er igenom maskinen, sa Minho och jag såg hur alla trängde sig för att gå igenom den.