Sanningen

Snart

Jag vaknade och tittade mig sömnigt omkring. Det var mörkt ute och alla sov förutom Thomas som fortfarande körde.
-Hur länge har jag sovit? Frågade jag och gäspade.
-Fyra timmar svarade Thomas och även han gäspade.
-Du måste sova, stanna bilen så kan jag köra. Thomas stannade bilen och vi bytte plats och jag började köra istället.
-Vi är ganska nära nu om vi åker i samma takt borde vi vara framme om två dagar sa Thomas och lutade sömnigt huvudet mot rutan.
-Var inte så säker.. vi har slut på bensin, sa jag och kände hur farten började saktas in. Bilen rullade några meter och stannade sedan.
-toppen vad ska vi göra nu? Frågade Thomas och gav ifrån sig en hög suck.
-Vi får sova som dem, så bestämmer vi i morgon hur vi ska göra sa jag och blundade.

Jag vaknade och såg att solen var högt upp på himlen. Åt vänster låg en skogsdunge, med döda träd. Inga växter kunde leva längre. Jag hörde ett högt mullrande ljud en bit bakom oss. Jag öppnade dörren och tittade bakåt där jag såg en stor svart prick i luften som kom närmare och närmare.
-Vakna! Ropade jag ut och alla vaknade med ett ryck. Vi måste ta oss till skogsdungen sa jag och pekade mot de döda träden. Ta med er vapen och ammunition. Alla öppnade dörren och sprang mot träden. Vi hukade oss och gömde oss bland de döda grenarna. När den flygande saken kom närmare såg vi att det var ett luftskepp. Den flög förbi våran bil men vände sedan om och landade nära oss. Det yrde sand i ögonen på oss och det blev svårt att se. En stor lucka öppnades back på skeppet och det kom 5 vakter ut.
-okej vi springer in i skeppet och flyger till Denver istället, för våran bensin till våran bil är tom sa jag och ställde mig upp.
-Det kommer vara personer kvar där inne sa Grace.
-Dem får vi ta hand om när vi är där inne sa jag och började gå mot skeppet som var ungefär 10 meter ifrån oss och 30 meter från bilen. Jag tittade mot bilen och vakterna. De slet upp dörrarna och rotade igenom våran bil.

Jag sprang upp på järnrampen och tittade mig omkring. När alla var inne tryckte jag ner en knapp som gjorde att luckan gick uppåt och stängdes. Man hörde vakterna skrika utifrån men vi struntade i dem.
-Okej vi kollar igenom skeppet så inga andra är här inne isåfall får vi sätta fast dem.
-Jag och Thomas går och startar motorn och flyger oss härifrån sa jag och tittade på Thomas som nickade till svar. När vi kom in genom dörren till rummet där man styrde skeppet så var det tomt. Vi satt oss på en varsin stol och började klicka på de olika knapparna, tillslut fick vi upp skeppet i luften men det var väldigt svårt att styra.
-Skeppet är tomt sa Minho som kom in i rummet med de andra tätt efter. De satt sig på sina stolar och vi var påväg mot Denvere.

Efter en stunds åkande hörde jag och de andra ljud bakom oss och alla vände sig om. Det var en man i kanske 40 års åldern som stod och tittade förvånat på oss. Innan jag han reagera ramlade han ihop. Jag tittade mig förvånat omkring och såg att Grace höll en pistol mot honom. Hon hade skjutit honom.
-Va... Vad håller du på med sa jag argt ut och tittade allvarligt på henne.
-Han skulle ha gjort något mot oss om jag inte sköt honom, sa hon nonchalante. Newt gick fram till honom och sa:
-Han är från Wicked.
-Hur vet du det? Frågade jag skeptiskt.
-Han har trycket Wicked på sin kostym och jag känner igen honom. Han var en av de vakter som försökte stoppa oss när vi flydde. Killarna bar bort vakten i något rum och lämnade mig och Grace ensam en stund.
-Grace.. vad är det med dig? Du är inte dig lik längre sa jag.
-vadå?
Killarna kom in i rummet och vi alla satt tysta utan att säga något men jag visste vad alla tänkte. Skulle vi komma in i Denvere? Man behövde ju vara frisk och är verkligen alla det?

Vi hade kört en dag när vi tyckte att vi skymtade ingången till Denver. Vi gjorde en skumpig landning men alla överlevde. Vi lämnade skeppet bakom oss och började gå mot Denver.