Sanningen

Denver

Vi gick mot Denver och Grace gick och muttrade hela tiden.

Vi stod vid ingången till Denver och de höga cementväggarna sträckte sig högt upp i himlen. De stora metall dörrarna stod framför oss och vi hörde en kvinnoröst säga:
-Säg era namn och era ärender. Thomas som stod närmast sa våra förnamn och påhittade på efternamn och sa att vi ville ha en ny start här inne i Denver med friska som oss.
-Ni måste förstå att det inte bara finns immuna här inne, men alla ska vara friska sa kvinno rösten.
-Vi vet men det hindrar inte oss från att få en ny start sa Frypan. Det blev tyst och vi såg sedan de stora metaldörrarna öppnas mot oss. Vi gick in genom dörrarna och de stängdes med ett gnisslande ljud bakom oss. Det lät konstigt inne i rummet, massa pipande och blinkande lampor på en stor skärm.
Det var ca 10 personer inne i rummet och de hade heltäckande plastdräckter på sig och masker för ansiktet. Troligast inte immuna tänkte jag och tittade runt i rummet. Åt vänster fans den blinkande skärmen, och jag skymtade en dörr längst väggen och högra väggen var tom.
-Ställ er mot väggen sa en man som kom fram mot oss. Newt nickade att vi skulle göra det han sa.
-Jag tänker inte ställa mig mot väggen varför skulle jag behöva ställa mig mot väggen sa Grace och muttrade.
-Ställ er mot väggen sa mannen och ledde Grace mot väggen. Jag tittade in i cementväggarna och skymtade små springor av något som har ståt där innan men inte står där längre. Det blev tyst i rummet och jag var precis påväg att vända mig om när jag såg en maskin komma ut från väggen framför mig. Jag tittade åt höger och vänster och såg att de hade hänt för de andra med. Det såg ut som en maskin som man brukar använda när man kollar om man har fel på synen tänkte jag och tittade in i maskinen. Jag han inte tänka mycket innan jag kände något på min nacke och det stack till.
-Aj sa jag lågt och kände hur det pulserade i nacken. Maskinen drogs in i väggen igen och jag tog min hand mot nacken och gnuggade. Det var som att något hade stuckit mig.
-Okej, testet kan inte se om ni är immuna men man kan se om ni är smittade eller inte. Sa kvinnan vi hade hört innan och klickade på den stora skärmen. Hon stannade i sin rörelse och sprang mot väggen och tryckte på en röd knapp. Det kom ut 5 vakter från dörren mittemot oss och riktade vapen mot oss.
-Vad gö.. Jag blev avbruten av kvinnan som darrande sa:
-Hon är smittad. Hon pekade på Grace och jag kände hur mitt hjärta pumpade hårdare i bröstet. Jag tittade på de andra och innan jag visste ordet av det så hoppade Grace på en av vakterna.
-Stop! Skrek en kille som såg ut att vara i 26 års årdern. Han var lång, hade blont hår och gröna ögon.
-Vi testar henne igen sa han och gick mot den stora skärmen.
-Men vi har testat henne hon är smittad sa kvinnan och tittade skräckslaget på oss.
-Var det bara flickan som var smittad? Sa killen.
-Ja men de andra kan ha viruset i sig, sa kvinnan. Han gick fram till Grace och tittade på henne från topp till tå.
-Vad? Sa Grace fräsigt och tittade irriterat på killen.
-Du ska få följa med här. Han vände sig om och klickade på skärmen. Ett konstigt ljud hördes och en stor metall maskin kom ut ur väggen där de små maskinerna hade kommit ut ur innan.
-Oj då dumt av mig, jag heter Jack och jag jobbar med säkerheten här i Denver. Om du är snäll att gå igenom X2300.
-Vad är det? frågade Minho.
-Det är en maskin som kommer visa tydligare om man är smittad eller inte. Grace såg skeptisk ut men gick igenom den ovala maskinen. Det var em metalplatta man gick på och en stor metallpåle från vänster sida av plattan åkte till höger sida. Hon gick igenom och maskinen lyste grönt.
-Det är lugnt hon är inte smittad sa Jack.
-Men.. Protesterade kvinnan men tystnade när Jack tittade på henne.
-Jag följer med er i staden och visar vart ni kan bo sa han. Han vände sig till de andra i rummet och sa:
-Jag tar över härifrån. Han öppnade en dörr jag inte hade sätt tidigare och vi gick ut.

Vi möttes av solen som bländade mig så jag fick blunda. Jag öppnade sakta ögonen och tittade mig omkring. Det var flera 1000 människor och de höga byggnaderna var nästan hela. Det var affärer och små kaféer. Det var bilar som körde på vägarna och folk som gick på trottoarerna.
-Jag ska vissa vart ni kan bo, sa Jack och började gå.
-Varför hjälper du oss? Sa jag fundersamt och gick så jag gick bredvid honom. Han tittade sig omkring och sa:
-Inte här.. Han började gå fortare och vi följde efter.

Efter vi hade gått förbi 4 kvarter svängde vi in till vänster och och gick in i ett gult höghus. Vi gick upp för trapporna till tredje våningen och öppnade en brun dörr med nummer 3 på. Vi gick in genom dörren och kom till en hall.

Vi satt oss i vardagsrummet som bestod av en grön soffa, ett bord, en fåtölj, en tv och ett fönster som hade utsikt över vägen nedanför. Jag, Minho och Newt satt oss i soffan. Thomas i fåtöljen och Jack tog med tre stolar från köket som Grace, Frypan och han satt sig på. Vi satt runt bordet och det var ingen som sa något tills jag avbröt tystnaden och sa:
-Nå? Varför hjälpte du oss?
-Okej det är väll lika bra att jag berättar, sa han och suckade.
-Jag blev tagen för tre år sedan av en organisation som heter Wicked... Minho och Newt tittade på varandra och sedan fortsatte Jack att berätta.
-Jag och några andra var fast i en labyrint i tre år och kom nyss ut.
-Hur är det möjligt? Vi kom precis ifrån en labyrint sa Thomas skeptiskt.
-När vi flydde hörde jag något om att andra testpersoner hade rymt och då antog jag att det hade funnits flera tester som den jag var med i.
-Hur ska vi veta att du verkligen är en "testperson" som Wicked använde och inte en bluff, sa Frypan.
-Ni måste bara tro mig. Jag har varit med om samma saker som ni.
-Vad hände med dem som var i samma labyrint som dig? Frågade Grace och ställde sig upp och började gå mot fönstret. Jack tittade ner i marken och sa lågt:
-De klarade sig inte hela vägen.