Sanningen

Försvunen

Manen föll ner på marken med magen neråt och Jeff stod bakom honom. Winston tittade på manen på golvet och sedan på Jeff och sedan på manen igen och sedan på Jeff. Jag tittade på Winston som såg helt förstörd ut. Han tittade på Jeff med en farlig blick och hoppade helt plötsligt på honom. Winston slog Jeff hårt i ansiktet och skrek.
-Det var min pappa det var min pappa! Vi sprang fram och Minho och Newt tog tag i Winston så han inte kunde slå Jeff mer. Winston sprang till ett hörn och kurade ihop sig. Han betedde sig som en 10 åring som sett ett spöke. Han satt på sin rumpa och lindade sina armar runt benen och satt där i hörnet och mumlade.
-Jag bodde... jag bodde här.. Jag såg min mamma och min pappa. Jag såg dem och nu.. nu är de död. Det var Jeff. Det var Jeff som dödade min pappa. Vi tittade på varandra och jag kände en rysning genom kroppen. Han kändes inte som han var innan. Grace gick fram till hålet och tittade försiktigt ner. Hon skrek till och ryckte sig fort tillbaka. Jag gick fram till henne och tog tag om hennes axlar. Hon skakade och jag gav henne en kram.
-Leia kom, sa Thomas och vände sig om och tittade på mig. Jag gick fram till honom och tittade ner genom marken där jag såg en kropp. Det var en kvinna kanske i 45 års åldern. Hon var död och vi förstod att det var Winstons mamma och manen Jeff hade dödat var Winstons pappa.
-Jag trodde han skulle döda dig.. sa Jeff tyst när han närmade sig Winston.
-Han.. han kanske kände igen mig och skulle prata med mig. Men istället så.. så dödade DU honom.
-Men du såg din mamma, han hade säkert dödat henne och tänkte nu döda dig.
-Du vet inte, han kanske tänkte prata med mig, mumlade Winston fram.
-Han var smittad Winston, han tänkte döda dig. Winston ställde sig fort upp och Frypan drog fort undan Jeff för att inte Winston skulle göra något. Jag skymtade en tår på Winstons kind och han mumlade fram:
-Jag mins... Jag växte upp här. Precis där (han pekade på golvet) där lekte jag med mina bilar.
-Vi måste ut här ifrån, jag tror inte det här är bar för Winston, sa Newt och kom fram till Thomas och mig.
-Nej jag tror det är bäst att vi går ut till bilen. Om vi stannar där tills stormen är över kommer det nog gå bra.

Vi satt i bilen det mullrade högt av åskan och det var molnigt ovanför oss. Jag satt vid förarsidan som vanligt. Newt bredvid. Thomas bakom Newt, Minho bredvid och Grace bakom mig. Jeff, Winston och Frypan var i bagaget. Vi var lite oroliga för Winston men vi hoppades att han skulle klara sig där bak. Jag lutade bak stolen och la mig ner och blundade. Man hörde fortfarande åskan ute och det skrämde mig att det fanns smittade i husen runt omkring oss men vi kunde inte köra bilen nu när det åskade. Jag tittade mig bak i bilen och såg att alla blundade. Grace lutade huvudet mot fönstret och jag kände mig orolig över henne. Jag tittade på killarna, vi hade nyss träffat dem men det kändes som de gick att lita på dem.

Jag vaknade av att solen sken på mitt ansikte och jag fik ta handen ovanför ögonen för att se något. De mörka molnen var nästan helt borta och solen strålade en extrem värme som vanligt. Jag tittade bredvid mig och Newt låg och sov, han hade på sig en vit T-shirt (som var smutsig) och en brun jacka på det. Hans ansikte var smutsigt och jag undrade vad de hade varit med om. Jag vände mig back och såg att Minho och Grace var borta. Jag satt mig rakt upp och tittade mig runt om i bilen men jag såg de inte. Paniken steg och jag ruskade om Newt.
-Newt vart är Grace och Minho? Frågade jag med en darrande röst. Han tittade sig nyvaket omkring och när han såg att de var borta slog han lätt på Thomas ben som vaknade med ett ryck.
-vad? Mumlade han fram.
-Minho och Grace är borta sa Newt och tittade ut genom fönstret.
-Varför lämnade de bilen? Frågade Frypan och stack upp huvudet ur bagageluckan.
-Vet inte.. jag är orolig att något har hänt? svarade jag tyst tillbaka, rädd för om jag säger det högt kommer det vara så.
-Vi går ut och letar, sa Thomas och öppnade dörren.
-Sover Winston och Jeff? Frågade jag.
-Ja svarade Frypan.
-Väck dem så går vi två och två ut och letar efter Minho och Grace, svarade Newt.
-Nej sa jag. Väck inte Winston han måste vila om vi tänker på vad som hände igår.
-Okej men väck Jeff svarade Newt och öppnade sin dörr och gick ut. När alla stod utanför sa Jeff:
-Jag stannar här. Alla tittade förvånat på honom och Frypan frågade:
-varför?
-När han vaknar måste jag prata med honom om gårdagen sa han och fick en stel blick i ansiktet.
-Jag tror inte du ska gör det själv, tänk på att han hoppade på dig igår sa jag och tänkte på det otäcka som hade hänt igår.
-Der är lugnt, jag klarar mig. Svarade Jeff med ett litet stelt leende.
-Okej men ta ett vapen, du hittar de i bilen sa jag och vände mig till de andra.
-Okej ska vi gå? Frågade Thomas och tittade på oss.
-Visst, du och Leia går med varandra och jag och Newt sa Frypan och tittade på oss som att han väntade på ett svar. Vi nickade och när alla hade fått ett vapen började vi gå åt olika håll.

-Tror du att de är okej? Frågade jag Thomas efter en stunds tystnad.
-Jadå om något har hänt kommer Minho ta hand om henne. Han kan vara kaxig men han bryr sig om folk i sin närhet. Även vi bara har känt varandra ett tag så har vi alla fått olika relationer med varandra sa han och log mot mig.
-Får jag fråga dig en sak? Frågade jag.
-Absolut, fråga på.
-Hur är ni inte smittade? Är ni immuna? Han blev tyst som att han valde hur han skulle säga det.
-Vi var fast under en väldigt lång period av en speciell anledning. Några av oss är immuna men inte alla. Hur är ni fortfarande friska?
-Va inte så säker på att vi är det svarade jag och kände en klump i magen. Han tittade fundersamt på mig men vi fortsatte att gå under tystnad. Mina gymnastikskor var full av sand och det luktade gammalt och även en bensinliknande doft. Vi gick på en gammal väg och runt omkring oss sträckte sig höga hus upp mot skyn. Vissa var helt totalt förstörda medan andra var lite mer hela. Bilar låg uppochner vända på vägarna och någon hade tillockmed kastat en bil mot ett hus. Så det fans en bil på ett hus som var typ tre våningar högt.
-Leia får jag fråga dig en sak? Frågade Thomas tillslut.
-Visst.. svarade jag med blicken rakt fram.
-Kan du berätta lite om dig och Grace.. och eran bror? Jag stannade till när han nämnde min bror. Jag tittade ner på mina fötter och fortsatte sedan att gå.
-Jag var 13 år, Grace var 10 och John var 14 år (han skulle fylla 15) när de tog honom. Ett år tidigare hade våra föräldrar blivit helt galna och försvunnit och vi fick ta hand om oss själva efter det. Vi fortsatte att gå i skolan men det kom in smittade och jag fick se några av mina vänner dö. När de tog John fick jag ta hand om Grace själv och nu tre är efter när jag nu är 16 och Grace 13 så tycker jag att vi har klarat oss väldigt bra. Vi vill få en ny start i Denver sade jag och log lite vid tanken att vi kan bo på ett säkert ställe. Det blev tyst och jag sa:
-Både våran mamma, pappa och bror var smittad så det är nog en tidsfråga innan vi kommer bli det... sa jag tyst fram. Jag kände mig ledsen, livet var inte lätt. Men för att lätta upp stämningen sa jag:
-Men jag kommer få träffa min bror igen... WICKED kommer göra så vi återförenas igen, de lovade det. WICKED is good. Thomas stannade och jag stannade med. Han tittade in i mina ögon och hade en sorglig blick. Han tog tag om mina axlar och sa sakta och lågt:
-Leia det går inte att lita på WICKED. De.. han tystnade och det såg ut som att han funderade.
-De.. Talar inte sanning om vad de håller på med.. de har ljugit för er.
Jag stelnade till..
-Vad säger du? Du ljuger! Säger jag högt ut. Vart kommer du egentligen ifrån säger jag rät ut och känner tårar bränna bakom ögonen.
-Jag minns inte.. svarar Thomas tyst tillbaka innan jag fort vänder mig om och står med ryggen mot honom.
-Wicked. WICKED is good mumlade jag fram flera gånger. Jag skakade och tårar rann ner från mina kinder.
-Leia... Thomas ställde sig framför mig och försökte få ögonkontakt.
-Hade din bror ljust hår men lite brunt i det? Hade han gröna ögon och var ganska lång, typ i min längd? Och han hette John? Jag tittade upp mot honom och funderade på vart han ville komma.
-Leia.. jag..vi.. Jag tittade förbi Thomas in i ett hus där dörren var bortdragen och något rörde sig där inne. Thomas märkte att jag hade tappat fokuset och han vände sig om för att se vad det var jag tittade på.
-Grace? Ropade jag ut och när jag såg något svart röra sig där inne. Jag sprang mot dörren och innan jag han in i byggnaden hörde jag Thomas bakom mig
-Leia vänta! Och det var det sista jag hörde innan mörkret omfamnade mig.