Sanningen

Det var knäpptyst inne i byggnaden och av någon anledning kunde inte solljuset nå hit för det var kolsvart här inne. Ni vet när man kommer in i ett fuktigt unket rum, så kändes det. Jag letade mig fram och kom tillslut till en vägg den var blöt av fukt och av någon anledning fick jag svårt att andas. Jag hittade inte dörröppningen den var borta fast det inte borde vara möjligt för den hade ingen dörr och man borde se solen som skiner ute. Jag kände hur hjärtat pumpade hårdare i bröstet och jag blev kallsvettig. Jag stod stilla och lyssnade efter ljud. När jag inte hörde något började jag gå framåt med mina händer framför mig. Jag snubblade på något och tog emot mig med mina händer men jag gjorde illa både armarna och mina händer. Jag hade snubblat på en trappa. Jag gick försiktigt upp för trappan och efter att ha gått upp ett bra tag så började jag se ljus. När jag kom upp till ljuset såg jag mig omkring jag stod i ett tomt rum med ett sementgolv och sönderslagna väggar. Det var inte lika fuktigt här uppe som det var där nere. Det såg ut som det skulle ha funnits en balkong men nästan hela väggen var borta men det var en liten extra del som stack ut som hade ett trasigt järnstaket som sträckte sig från vänstra sidan till ungefär mitten av den lilla delen som stack ut. Jag gick ut och kände hur solen bländade mig. Jag blundade och tog handen ovanför ögonen för att försöka se bättre. Jag tittade mig omkring på de trasiga byggnaderna och såg tillslut något som rörde sig på höger sida, jag kisade för att försöka se vad det var och tillslut såg jag att det var Minho, Grace, Newt och Frypan. De vinkade åt mig och jag skulle precis skrika hej när jag kände en hand runt min mun och drog mig bakåt in i rummet. Jag kämpade för att komma loss men när jag hörde:
-Ta det lugnt. Slappnade jag av och Thomas släppte greppet om mig.
-Varför gjorde du så? Frågar jag med en arg ton.
-Kolla.. Han pekade ut på gatan där det var ett stort gäng med både killar och tjejer påväg in i byggnaden under oss.
-Vå måste härifrån viskade han. Han visade att jag skulle följa efter honom och när hela gänget hade gått in i byggnaden gick vi ut på den trasiga "balkongen" och gick åt höger där det fans en gång. Problemet var att vi var tvungen att hoppa ca 2 meter.
-Vi klarar det sa Thomas och backade lite och hoppade. Han klarade det ganska precis och sa:
-kom nu! Jag vände mig om och hörde röster nerifrån som blev starkare och starkare.
-Jag vet vad du tänker och nej de är omöjligt att de är friska, sa Thomas och gav mig en blick som uppmanade att jag skulle hoppa.
-Jag klarar det inte sa jag och tog tag i stängslet bakom mig.
-Hoppa jag tar emot dig, sa han och sträckte ut sin hand. Jag tittade på Thomas, sedan på hans hand och sedan ner och det var flera våningar ner till marken.
-Kom, hoppa innan de kommer. Jag släppte stängslet och hoppade. När jag var i lyften insåg jag att jag inte skulle klara det. Jag skrek till och precis när jag skulle hamna emellan platsen jag stod på och platsen Thomas stod på så tog han tag om min midja och drog mig mot honom så jag hamnade på samma ställe som han stod på.
-Sa ju att jag skulle ta emot dig. Sa han och log mot mig.
-Tack svarade jag och vände mig om. Jag hörde att personerna hade kommit in i rummet vi nyss hade varit i så jag och Thomas började gå för att försöka komma ner så vi kunde komma till bilen.
-Newt och Frypan har hittat Grace och Minho sa jag tyst när vi gick fram längs den smala byggnaden flera meter upp i luften.
-Då behöver vi bara ta oss tillbaka till bilen sa Thomas utan att vända sig om.

Vi sprang fram till bilen där de andra satt i bagageluckan som var öppen. När Grace såg mig klev hon ur bagageluckan och när jag kom fram till henne kramade vi om varandra.
-Vart tog ni vägen sa jag.
-Förlåt vi tyckte att vi såg en sak så vi gick ut för att kolla och tillslut gick vi "vilse" sa Minho och kom fram till oss.
-Det är lugnt så länge ni inte är skadade sa jag och gav ifrån mig en lättad suck.
-Vi måste härifrån sa Thomas och jag släppte Grace.
-Hur mår Winston då? Frågade jag och precis då hoppade han på Jeff. Winston slog honom i ansiktet och i magen och när vi äntligen kunde dra dem ifrån varandra hade Jeff sår i ansiktet och blödde näsblod. Jag fick riva sönder en av tröjorna jag hade haft med mig i min packning men inte använt för att torka såren och näsan. Winston stod bara och tittade på, han var helt annorlunda men tillslut sa han.
-Förlåt Jeff jag kommer inte göra om det sa han och klappade Jeff på axeln. Jag tittade på de båda men förhoppningsvis har den gamla Winston kommit tillbaka tänkte jag.
-Vi måste dra, vi har redan slösat för mycket tid här sa jag och satt mig fram i bilen. Minho satt sig bredvid och sedan satt sig Frypan i mitten, Jeff och Winston på varsin sida om honom. Grace, Newt och Thomas satt sig i bagage luckan. Jag gasade och körde ut från den lilla vägen jag var på. Vi kom till ett stort öppet ställe med massa hus och affärer som en cirkel runt om det. En svart tv skärm lystes upp precis som det brukar göra hemma och "nyheter" om WICKED visades på tv:n. Den ljushåriga kvinnan stod centrerad på skärmen och sa:
-Det har ändrats lite av våra planer men vi fortsätter fortfarande att försöka hitta ett motgift. Vi söker nu 6 st killar som tillhör Wicked och om man hittar dem ska men genast kontakta Wicked.
-Thomas! Ropade Minho bak i bilen och alla 6 killar tittar på den stora skärmen med stora ögon. Vi körde ut genom samhället när hon hade pratat klart och avslutat med "WICKED is good". Minho hade gett en fnysning när hon hade sagt det.

Tankarna snurrade omkring i min hjärna och när vi körde guppande fram på en gammal väg tryckte jag ner bromspedalen, öppnade dörren och gick ut. Bagageluckan öppnades och Thomas kom gående mot mig med Newt tätt bakom sig.
-WICKED... 6 killar.. Jag anades häftigt och hela jag skakade. Thomas satt sig på huk bredvid mig och la en hand på min rygg.
-Leia?
-Ni är från WICKED mumlade jag fram och Thomas tog undan sin hand från min rygg. Thomas ställde sig upp och även jag. Alla killar stod nu framför mig och jag tittade på var och en av dom.
-Ni är från WICKED sa jag.
-Ni är killarna de letar efter fortsatte Grace. Alla killar tittade på varandra.
-Ja de är vi.. Sa Jeff tyst och tittade ner i marken.
-Men ni måste förstå protesterade Newt och tog ett steg fram. Jag tog tag om Grace och drog oss en bit bakåt. Newt gav mig en sorgsen blick och backade sedan tillbaka.
-Ni sa att WICKED är dåligt men ni kommer själva där ifrån... Sa jag och kände tårarna brinna bakom ögonen.
-Ni måste förstå sa Thomas.
-WICKED is good mumlar jag fram.
-Nej! De hade oss inspärrade i en labyrint skriker Minho ut. Jag stelnade till och tittar oförstående på honom.
-Vad pratar ni om? Frågade jag.
-Berätta, säger Newt och tittar på Thomas och Minho.
-Vi vet inte så mycket men för ett tag sedan blev vi instoppad i en labyrint och skulle ta oss därifrån och det fans hemska saker inne i labyrinten.
Vi var ca 30 från början men bara 10 tog sig ut och ytterligare 2 dog påväg bort från Wicked. Sa Thomas med en sorgsen röst.
-Men de säger ju att Wicked is good. Sa Grace.
-De har ljugit om allt.. Sa Newt. Jag tittade in i hans ögon.
-Det betyder... Jag kände tårar rinna ner från mina kinder och jag såg att det även gjorde det på Grace.