Sanningen

Janson

Jag vaknade och tittade mig omkring. Det var ett litet rum som hade metalväggar. Jag satt ner och lutade ryggen mot väggen. Jag såg de andra runtomkring mig och alla var vaken.
-Vad hände? Frågade jag och märkte sedan hur vi alla satt fast med händerna bakom ryggen.
-Vi blev träffad av så mycket el från "pinnarna" att vi svimmade sa Newt och muttrade.
-Nudå? Sa Grace irriterat.
-Vi ser vart de tar oss och sen måste vi ta oss därifrån för att hitta maskinrummet för att stänga ner allt sa Thomas.
-Vart är Jack? Frågade Frypan och tittade sig omkring.
-Jag såg han inte när vi slogs, sa Newt.
-Han stod en bit ifrån. Han såg sjukt rädd ut. Hans ben skakade och han såg förvirrat på när ni slogs som att han inte kunde förstå vad som hade gått fel i eran plan, svarade jag och lutade huvudet mot väggen.
-Du verkar veta hur han kände svarade Minho med en serakastisk röst.
-bara en gissning svarade jag och log.

Vi var instängda i ett rum med våningssängar. Vi hade varit här i en timme utifrån klockan på väggen.
-Jag orkar inte! Skrek Grace ut helt plötsligt. Jag orkar inte vara instängt som ett djur! Hon gick till metaldörren vi hade kommit in genom och började rycka i den.
-Ja nu vet du hur vi kände i tre åt sa Frypan och la sig på en av sängarna. Minho gick och ställde sig bredvid henne och sa lugnande:
-Grace. Grace ta det lugnt vi kommer ta oss ut härifrån. Hon stannade i sin rörelse och tittade på oss med sorgsen blick.

Jag vaknade ev ett gnekande ljud och öppnade sakta ögonen. Det var ganska mörkt i rummet om man bortsåg från något konstigt rör i tacket som gav ett spöklikt sken över hela rummet. Jag tittade mot dörren och såg att den stod på glänt. Jag satt mig häftigt upp och tittade mig runt i rummet, alla var kvar.
-Vakna! Jag "slog" till Thomas som låg ovanför mig och han vaknade med ett ryck.
-Vad? Frågade han.
-Dörren är öppen. Sa jag och närmade mig dörren. Alla var vakna och såg sömnigt på dörren.
-Leia nej! Sa Thomas.
-Vad?
-Dom borde inte bara släppa ut oss så lätt... svarade han och satt sig med benen över sängkanten.
-Men den är öppen sa Grace och sprang mot dörren och öppnade den. Hon gick sedan ut ur rummet och vi alla sprang efter.

Utanför dörren var det en lång vit korridor.
-Nudå? Frågade Frypan och tittade åt båda hållen.
-Vi delar upp oss. Sa Grace fort till svar.
-Vi borde inte dela upp oss, om Wicked lyckas ta någon av oss så kommer vi inte lyckad med vårat uppdrag sa Newt.
-Vi får väll bara gå och se vart vi kommer, sa jag och började gå åt höger.

-Konstigt att vi inte har mött någon vakt ännu.. Sa jag tyst efter ett tag.
-Ja om de tar oss till "fånga" borde de ha mer koll på oss sa Grace. Vi kom tillslut till en dörr. Jag öppnade dörren men stängde den fort och alla tittade förvånat på mig.
-Så det är där vakterna är sa jag till mig själv.
-Så de är där? Frågade Frypan. Jag nickade till svar och sa:
-Nudå?
-Öppna dörren så slår vi dom och sedan kan vi gå vidare, gör inte en så stor sak över det. Det är lätt att komma förbi dom sa Minho och tittade på de andra för att få en bekräftelse att de ska göra som han sa. Alla kollade konstigt på honom och Newt sa:
-Eller inte.. någon som har en annan ide?
-De är här! Jag tittade åt vänster där vi hade kommit ifrån och såg en vakt komma springandes mot oss med 5 vakter bakom sig. Jag han inte tänka innan jag öppnade dörren och sprang in i den andra korridoren. Även de vakterna reagerade men som tur var de bara två stycken så vi han slå ner dom innan de andra han ikapp oss. Vi provade desperat att få upp alla dörrarna som var längs korridoren men det gick inte. Thomas ryckte i ett handtag och dörren gick upp. Alla sprang in i rummet innan vi han se vad som var där inne.
-Jaså.. Jag vände mig om och såg en man i kanske 40 års ålder titta på oss med förvånande blickar.
-Ska inte ni vara med de andra? Frågade han och precis efter kom vakterna som hade jagat oss in genom dörren och en av de sa:
-Förlåt Janson men de är... Han tystnade i meningen och Janson som han visst hette sa:
-Okej jag förstår, jag kände igen några av dem när jag såg dem. Vi tittade förvånat på varandra tills Grace sa:
-Kan ni förklara vad i hela friden ni tog oss för?!
-Oj oj.. Du har temperament sa Janson och log ett flin som var svårt att tyda vad han menade med det.
-Jo unga dam, vi behöver killarna för en.. ja jo en ..
-Ett experiment som kan döda dom! Sa hon argt ut.
-Jag skulle inte säga som dödade dem men ja ett typ av experiment men mer en slags undersökning. Sen kom ni och vakterna tog även er, men som jag förstår det så är du smittad. Grace stelnade till och jag såg ilskan i hennes ögon.
-Jag ska döda dig mumlade hon och var precis påväg att gå mot honom när en av vakterna riktade ett vapen mot henne och sa:
-Låt mig göra det skönt för henne och låt mig döda henne på en gång.
-Nej. sa Janson lugnt och tog upp sin hand som ett stop tecken.
-Hon kan få vara kvar ett tag till. Han granskade henne och fortsatte:
-Vi hade kunnat använda henne men vi behöver bara friska eller ja mer sagt immuna till det slutgiltiga testet. Jag såg i ögonvrån hur Minho knöt sina nävar och sa:
-Ni kommer inte få "använda" oss! Vi är inga objekt som ni kan leka och experimentera med.
-Det gör mig inte glad att höra att ni tycker det.. Men vi behöver er, eller ja några av er för att rädda mänskligheten, tro det eller ej men Wicked is good. När han sa det så brann det för Grave och hon sprang mot honom. Ett blixtrande ljus bländade mig och när jag öppnade ögonen igen såg jag Grace på golvet och en vakt som nyss hade elchockat henne.
-Vakterna kommer leda er tillbaka till era rum och snälla ni, var duktiga nu, vi vi vill inte ta i med våld. Han log och sa sedan:
-Ni kan ta dem till sitt rum igen. En vakt tog tag i oss och började eskortera ut oss ur rummet när Janson sa:
-Vänta vi måste kolla om Leia är immun eller inte. Jag stelnade till, hur visste han mitt namn?
-Vi har redan kollat det Janson ,sa en vakt och väntade på svar.
-Nå? Sa han och en vakt gick och viskade i hans öra.
-Jaha.. Ja då får vi se vad vi gör med henne sa han och visade med handen att vi kunde gå.
-Vänta! Skrek jag:
-Är jag immun eller inte? Ingen lyssnade och vi blev eskorterade till vårat "rum" igen.

Vi låg och sov när jag hörde någon viska mitt namn. Jag satt mig upp och tittade sömnigt omkring. Jag stannade med blicken på dörren när jag såg en kvinna med ljust kort hår och vita kläder stå och titta rakt på mig, hon vinkade att jag skulle följa med henne. Jag ställde mig upp och var precis på väg att väcka Thomas ovanför mig när hon viskade ett "nej". Jag tittade förvånat på henne och hon skakade på huvudet och gick sedan ut så jag inte såg henne längre. Jag gick ut ur vårat rum utan att väcka någon och några meter bort stod kvinnan. Jag gick fram till henne och stod tyst och tittade på henne. Sedan såg jag att det var kvinnan som delade ut nyheterna förut på skärmarna som alltid avslutade med "wicked is good".

-Du vill säkert veta varför jag vill prata med dig? frågade hon och log ett leende mot mig.
-Eh ja.. svarade jag.
-Jag har inte så mycket tid men ta den här kartan. Den visar er ut härifrån.
-men hur..
-Det spelar ingen roll hur jag vet det. Ni måste ut härifrån och kartan visar er hur. Men.. ni måste hämta de andra i labyrinten. Jag antar att killarna kan vägen sa hon och tittade mot dörren. Hon tittade på mig och log. Jag tog kartan och tittade fundersamt på den.
-Varför vill du hjälpa oss? sa jag och vände blicken till kvinnan. Hon började gå men innan hon han för långt bort hörde jag henne säga
-Det har gått för långt..