Sanningen

Förklaringen

-Ja.. John var i våran labyrint säger Thomas.
-Varför sa ni inget snyftade Grace fram.
-Vi var osäkra om det verkligen var eran bror men vi skulle ha förstått det från början när ni sa att ni hade en bror som hette John och när ni sa att han hade blivit tagen av Wicked sa Minho.
-Och vi borde ha fattat det första gången vi såg er, det syns att ni alla är syskon sa Thomas och tittade in i mina ögon.
-Men vad hände, frågade jag och det tog en liten stund innan jag fick svar.
-Vi hade hoppat ner i ett svart hål där "månstrena" som vi kallar Grivers "bodde" vi stängde av labyrinten och vi trodde att allt var över när det visade sig att Wicked hade mer planer för oss. Eran bror levde fortfarande då. Vi blev inlåsta i ett rum och efter två dygn blev vi utsläppta och ja eran bror blev mördad av en från Wicked. Vi hade redan tappat flera viktiga personer men eran bror var en av de viktigaste. Sa Thomas.
-John gav aldrig upp, han var en av de få som trodde på min flyktplan från början tillade Thomas.
-Vi har alltid undrat vad John menade med det han sa precis innan han dog.. sa Minho och tog ögonkontakt med mig.
-Men nu förstår vi sa Frypan. Jag och Grace tittade förvånat på dem och Newt sa:
-"Säg till dem att jag aldrig ville att det skulle bli såhär och att jag saknar dem." Det var hand sista ord..
Det blev tyst och tillslut sa Newt:
-Och nu förstår vi att han menade er två.
-Vi kommer inte ihåg något innan labyrinten (inga detaljer) han kan inte ha kommit ihåg er för han pratade aldrig om er. Men ändå av någon anledning måste allt ha kommit tillbaka innan han dog sa Thomas. Alla tittade på oss och jag kände hur gråten tog över. Jag omfamnade Grace i en kram och strax efter kom även de andra killarna (alla utom Winston) och kramade om oss, så vi alla stod där i en klump och kramade varandra.

Vi hade åkt i ca 3 dagar och åkt in i olika byar. I en av dem fick vi höra på "nyheterna" att Wicked nu kommer samla in nya friska "barn" som kan hjälpa till med botemedlet men de letar fortfarande efter Newt och dem andra.
-Vi måste akta oss nu, de letar efter oss men de kan även ta er hade Thomas sagt som satt bredvid mig i bilen.

Vi körde in på en gård, det måste ha varit en bondgård en gång i tiden om man tittar på huset och stallet som är till och alla hagar där djur ska stå.
-Vi får sova här i natt sa jag och spände loss säkerhetsbältet.
-Det kam finnas smittade här sa Grace.
-Ja vi får kolla oss omkring först svarade jag och klev ur bilen. Alla klev ut och när vi hade kollat igenom stallet och knackat på huset (dörren var låst) och ingen kom så antog vi att vi var själva.

Vi gick in i stallet och kollade oss omkring. Ingenting var smutsigt det var ovanligt rent för att ha varit ett stall och det luktade rent, ingen hästdoft ingenting som tydde på att de hade stått hästar här inne. Jag öppnade en av boxarna som var ren, ingen häst hade stått här och gjort sina behov. Vi delade upp oss i tre boxar. Jag och Grace i en. Thomas, Minho och Newt i en. Frypan, Winaton och Jeff i en. Alla hade ett vapen i sin box om något skulle hända. När vi låg där så började man tillslut höra snarkningar  men jag och Grace var fortfarande vakna.
-Jag saknar honom sa hon helt plötsligt.
-Jag med sa jag och flyttade mig lite närmare henne. Jag låg på min vänstra axel och tittade på Grace som låg på sin högra axel vänd mot mig.
-Men de är otroligt att de har varit med John under alla tre år han var borta tillade jag.
-Mm.. Men du vet när jag och Minho stack iväg, Vi gick in i ett hus för vi tyckte att några följde efter oss.. och han betyder som en storebror för mig, han var beskyddande och påminde om John.. Jag skymtade en tår som rann ner från hennes kind och hon sa:
-Det känns bara som att jag sviker John om Minho blir/känns som en ny storebror för mig..
-Han skulle inte ha något emot det Grace.. Kom ihåg John har känt alla de här killarna och jag tror han är glad att du kan känna att du har fått en ny bror. Han kommer alltid finnas hos oss vad som än händer och vi kommer få träffa honom en dag igen. Grace snyftade till och torkade bort tårarna från hennes ansikte och gav mig ett litet leende.

Jag vaknade och satt mig upp. Jag öppnade boxdörren som gnekade och gick fram till fönstret och tittade ut. Det var lite molnigt ute. Men det var något som fick min uppmärksamhet. Det var något med huset.. Jag var sjukt trött så jag bestämde mig att jag skulle gå och lägga mig igen. Klockan var ungefär 5 på morgonen om man tittar på solens position. Jag la mig i sågspånet och somnade ganska fort om.

Nästa gång jag vaknade vaknade jag av ett högt pang. Det var någon som sköt med en pistol. Jag satt mig fort upp och tog tag i pistolen i min och Graces box. Jag ställde mig upp och siktade med pistolen framför mig. Boxen var ungefär till ovanför mina bröst så jag kunde titta ner i Thomas, Minhos och Newts box som var bredvid våran. Jag tittade mot Frypans box och såg att Winston stod upp och siktade med sin pistol ner i boxen. Hans händer skakade och jag skrek.
-Winston vad gör du? Alla var vakna och tittade häpet på Winston.
-Frypan, Jeff är ni okej? Frågade jag och öppnade min boxdörr. Jag gick försiktigt fram till Winstons box rädd för vad jag skulle få se. Jag tittade över boxdörren och backade fort undan när jag såg vem han hade skjutit. De andra kom fram till mig. Minho och Thomas öppnade boxdörren och tog fort tag om Winston och kastade bort hans vapen. De drog ut honom därifrån och han kämpade inte emot.
-Winston vad sysslar du med? Skrek Frypan och gick ut från boxen och från hörnet han hade suttit ihoptryckt i. Winston skakade och det gick inte att få ett vettigt ord ifrån honom. Jag tittade motbjudande på Jeffs döda kropp. Det rann fortfarande blod från bröstet och huvudet.

Vi gick ut, Minho och Thomas släppte Winston på marken och alla ställde sig som en rund mur omkring honom.
-Jag.. jag dödade honom.. jag dödade Jeff mumlade han fram. Han satt där och skakade, han tittade på sina händer som skakade mest av allt och skrek:
-Det var jag! Jag skymtade tårar i några av killarnas ögon men innan vi han säga något tog huset min uppmärksamhet igen. Jag kisade mot övervåningen av huset och såg nu vad det var.
-Det är någon i huset sa jag och började backa mot bilen. Alla tittade mot huset och jag såg hur en liten flicka stod vid fönstret men nu hade en kvinna och en man ställt sig bakom henne. Alla tre tittade på oss och alla sprang till bilen. Frypan och Thomas hjälptes åt att lyfta upp Winston och sen började de alla tre springa mot bilen. Alla kastade sig in i bilen och när jag startade bilen såg jag hur ytterdörren till huset öppnades. Jag trampade på gaspedalen men vi satt fast i sanden. Mamman, pappan och flickan närmade sig oss. Jag hörde hur en dörr öppnades och tittade bakåt där jag såg att bagageluckan var öppen och Winston klev ut. Han smällde igen dörren efter sig och gick mot familjen. Jag såg hur han tog fram en pistol ur fickan, hur han nu hade fått tag i den vet jag inte. Han riktade den mot familjen och Frypan skrek från bagageluckan:
-Winston kom tillbaka så drar vi. Jag kände hur bilen började lossna och snart skulle vi kunna köra iväg. Familjen började springa mot Winston och jag såg hur han riktade pistolen mot dem och sköt ner dem en och en. Alla ryckte till när de såg det. Jag hade nu fått loss bilen och de var bara och köra. Winston vände sig om och hela hans ansikte var fyllt med tårar. Det gjorde ont och se honom så. Allt han hade gjort var hemskt. Han hade dödat en familj och sjukt en bra vän till honom. Han tittade på pistolen och sedan på oss. Man såg att han ångrade allt. Han tog upp pistolen mot huvudet och precis när jag skulle skrika ut ett nej sköt han sig igenom huvudet och han föll fort ner på marken och han var död. Alla satt tysta men tillslut trampade jag på gaspedalen och körde därifrån. Vi skulle aldrig få se Winston eller Jeff igen.

Jag skakade något extremt efter händelsen så vi gick stanna och jag fick sätta mig på höger sida och Thomas fick sätta sig och köra. Tankarna snurrade i mitt huvud och jag kände mig yr. Vi som var så nära Denver och ingen av dem fick vara med om att komma dit. Dagen Winston hade "träffat" sina föräldrar hade han förändrats. Han förstod inte att Jeff räddade Winston när hans pappa sprang mot honom. Vi borde ha förstått att det här skulle hända. Winston blev psykiskt sjuk. Jag kände en tår på min kind, jag torkade fort bort den och lutade sedan huvudet mot fönstret och såg sanden fort åka förbi utanför oss.