Sanningen

The End

Jag såg hur Newt och Frypan gick igenom det gråa skimret och försvann.
-skynda på nu, sa Minho efter ca 20 tal människor hade gått igenom. Tiden tickade på och jag kände att jag blev mer och mer stressad. Jag såg hur familjer gick med varandra hand i hand in och hur vissa tvekade innan de gick igenom skimret.
-Vad finns på andra sidan pappa? Sa en flicka innan de gick igenom transen. Det fick mig att börja tänka, vad fanns där egentligen? Och skulle ingen någonsin kunna hitta oss igen?

Det var ungefär 15 personer kvar när jag hörde steg utanför dörren. Den öppnades med en smäll och de började skjuta. Personerna som var kvar sprang panikslaget igenom transen och som jag hann se så blev ingen av de skadade. Jag, Minho och Thomas stod själva kvar framför Wicked vakterna.
-Jag måste tvinga er att stanna precis där ni står nu, sa en av vakterna och riktade sitt vapen på oss. Jag tittade på klockan som räknade ner och jag insåg att vakterna skulle springa efter oss om vi sprang igenom nu. En vakt trängde sig fram och ställde sig på kanten av klungan. Jag såg att det var Jack och jag blev irriterad av att se honom. Han såg osäkert på oss men jag glodde ilsket tillbaka.
-Vad vill ni? Frågade jag spydigt.
-inte den tonen! Sa en kvinnligt vakt argt ut.
-De vill fortsätta med experimenten och de vill använda er till det, sa Jack och tittade sorgset på mig.
-Och varför skulle vi gå med på det? Frågade jag och tittade argt på vakterna som var 6 stycken.
-Vi frågar inte vi tvingar er, sa en av vakterna längre bak i klungan. Jag tittade på klockan, det var fortfarande för mycket tid kvar. Precis som jag tänkte ta ett steg framåt så kände jag en extrem smärta i benet. Jag föll mot marken men Thomas och Minho var fort där och tog emot mig. De satt mig ner och jag tittade på mitt högra ben där jag nu hade ett sår och bod sipprade ut. Jag tittade upp på vakterna och såg att en av dem höll ett vapen siktat mot mig. Antagligen den som nyss hade skjutit mig. Jag såg hur Jacks blick ändrades och utan förvarning så började han skjuta vakterna. Vakterna sköt mot honom, Thomas och Minho. Jag kunde inte göra något, jag försökte gömma mig bakom ett bord för att inte bli skjuten.

Det var fyra vakter kvar. Jack hade slut på ammunition och nu slogs han mot vakterna. Thomas blev hårt slagen till marken och han låg där en stund. Jag han bli orolig om han var död. Jag hasade mig bort från mitt gömställe bakom bordet och när jag var några meter från transen hörde jag hur skott avlossades. Minho hade fått ett vapen och sköt två vakter och precis när han skulle skjuta den tredje kände jag en extrem smärta i magen. Jag tog min högra hand på magen och kände hur blodet sipprade mellan mina fingrar. Jag tittade upp och såg att Minho sköt vakten som hade skjutit mig. Jack sköt den sista vakten samtidigt och båda föll på marken med en smäll. Thomas sprang fram till mig medan Minho gick fram till Jack och konstaterade att den vakten var död. Jag la mig ner med Thomas hjälp och jag kände hur jag blev mer och mer illamående.
-Leia? Frågade Thomas med en orolig röst men jag kunde inte svara, smärtan var för stor. Thomas tog tag i min vänstra hand och höll om den hårt. Minho satt sig på min högra sida och tittade oroligt på mig. Jag kände hur min kropp skakade och jag knep hårt ihop mina ögonlock. Jag öppnade ögonen igen och kände tårar komma ut.
-Vi måste gå, hjälp mig att få upp henne Minho! Sa Thomas och försökte få upp mig, men min kropp hade slutat fungera. Jag kände inte av något längre och när Minho tyst sa:
-Hon kommer förblöda, steg paniken och jag försökte ställa mig upp men jag kunde inte röra benen eller armarna. Thomas stannade upp och tittade på mig med tårar i ögonen. Smärtan försvann efter varje sekund och efter ett tag kunde jag inte känna det heller. Jag låg orörlig på golvet när jag skymtade sidorna på "klockan". Minho måste ha sett vart jag tittade för han drog upp Thomas på fötterna och sa:
-Vi måste gå nu! Klockan tickade och siffrorna visade 6, 5, 4, Minho drog i Thomas arm och det sisa jag såg var Thomas ansikte som var fylld med tårar. Jag kände hur tröttheten kom och mina ögonlock gick inte att hålla uppe längre. Alla immuna var nu skyddade och ingen skulle någonsin kunna få tag på dem tänkte jag och stängde mina ögonlock. En ensam tär lämnade mitt öga och jag log, för jag skulle äntligen få träffa mina syskon igen.