Sanningen

Shank

Jag tittade på de 6 killar som stod framför oss. Det var en mörkhyad kille med kort hår åt vänster som var muskligt byggd. Killen bredvid var lång och hade lite mörkare hår. Hans ansikte var fullt av finnar. Den tredje killen hade blond smutsigt hår. Den fjärde killen hade kort hår och såg ut att ha en utländsk bakgrund. Sedan var det en kille med brunt hår och milda ögon som tittade på mig. Den sista killen var mörkhyad och kort. Alla såg ut att vara i 17-19 års åldern. Jag tittade på killen som riktade vapnet mot mig. Mitt hjärta pumpade hårt i bröstet sv rädslan att han skulle skjuta oss. Jag tittade på killarna bredvid honom. Han med det bruna och han med det blont smutsiga håret. De hade en fundersam blick och de gjorde mig förvirrad.
-Minho lägg ner vapnet sa han med blond smutsigt hår. Han tittade konstigt på killen och tittade sedan på sin vänstra sida där han med brunt hår stod och nickade. Killen med vapnet stoppade ner den och jag gav ifrån mig en djup suck.
-Stanna här sa jag till Grace och öppnade bildörren och gick ut och ställde mig mittemot dem.

Jag tittade på alla och alla tittade på mig.
-Vilka är ni? Sa jag tillslut och jag försökte låta stabil men jag hörde hur jag darrade lite.
-Vem är ni? Sa killen med det blond smutsiga håret.
-Två personer som ska till Denver och ni? Svarade jag fort.
-Vi är 6 killar som med ska dit.
-Varför ska ni dit?
-har inte du med att göra sa den svarthåriga killen (som hade vapnet) fort innan någon annan han svara.
-Låt oss ta det här från början. Jag heter Thomas. Han pekade sedan på den muskulösa killen och sa Frypan, Winston, Newt, Minho och Jeff.
-Leia och Grace inne i bilen sa jag med pokerface.
-Känner ni till WICKED? Frågade Newt som en av killarna hette. Grace klev nu ur bilen och ställde sig bredvid mig.
-Vadådå? Vet ni vilka det är. Jag fick en konstig blick av några av killarna och svarade istället
-Ja, jag hattar de men förstår dem samtidigt, de tog våran storebror, men de försöker ju hitta ett motgift. Hur har ni hållit er friska så länge? Frågade jag skeptiskt. De gav varandra en blick och frågade sedan.
-Vi vet inte så mycket, men vad sa du att WICKED gjorde? Sa den lilla killen som hette Jeff
-De har samlat in ungdomar för att hjälpa till med att hitta ett botemedel till "The Flare".
-Det var det de på WICKED pratade om. Att de behöver oss, sa Newt.
-Shank mumlade Minho fram.
-Vad sa du? Frågade Grace.
-Vad? Frågade Minho.
-Du sa Shank...
-det.. äsch är bara ett ord..
-Vad hette eran bror? sa Thomas efter att ha tittat på både mig och Grace ett tag. Jag gav han en frågande blick och tittade sedan ner på Grace och sedan upp på Thomas igen.
-Fungerar bilen? Frågade Frypan och nickade mot bilen.
-Den fungerade tidigare men jag vet inte, svarade jag.
-Kan vi inte följas åt till Denver? Frågade Newt och tittade frågande på mig och Grace. Jag tittade mig omkring och kände hur det började blåsa. Mörka målen från öst började blåsa in mot oss och jag satt mig i bilen och provade starta den.

Efter typ tio minuter fixande så åkte vi iväg. Jag körde, Frypan satt bredvid mig fram. Bak i bilen på höger sida satt Winston bredvid honom i mitten satt Grace, bakom mig satt Jeff. Minho, Thomas och Newt satt i bagageluckan. Jag körde fort över sanddynerna. Grace suckade och sa högt:
-varför får inte jag sitta fram med dig?
-För jag tog din plats innan dig sa Frypan med ett litet leende.
-Hur långt är det kvar? Frågade Grace.
-Grace vad är det? Jag tittade bak på henne och jag kände hur mitt hjärta hoppade till när tanken om att hon är sjuk kom. Hon kommer bli värre snart tänkte jag.
-Ni vet att det är längst ner till söder vi ska? Frågade Minho med en dryg röst. Jag tittade i backspegeln och såg hur de mörka molnen började komma ikapp oss.
-Vi måste söka skydd. Vi kommer annars vara med om en rejäl storm sa jag och trampade hårdare på gasen.

Vi hade kört i en timme och nu var vi mitt bland de mörka molnen.
-Vi måste hitta skydd sa Jeff högt.
-Vart kan vi hitta skydd? Det finns inget skydd mitt bland sanddynerna.
-Frypan ta fram gps:en i luckan framför dig. Jag gav den till Grace och hon gjorde så hon kunde se vart närmaste hus fanns. Det fanns byggnader om ca 1 km som vi kunde gömma oss från stormen.

Jag körde in på den smala grusgatan och stannade bilen.
-Alla kan få ta en liten vattenflaska men man får dela på två och två. Sa jag och räckte fram en flaska till Frypan, som fick dela med Winston, Jeff fick dela med Newt och när jag gav flaskan till Minho som skulle dela med Thomas sa Minho:
-Men jag vill ju dela med dig.. och så fejkade han ett ledset ansikte. Jag gav honom ett flin och vände mig sedan om till Grace. Jag tittade upp på det höga huset. Det var grått och de flesta fönstrena var trasiga. Vi gick in genom dörren. Thomas först, sedan jag och de andra efter. När vi öppnade den stora dörren tittade vi oss fort omkring. Vi lyste med ficklampan och lampan i taket tändes. Jag hoppade till av skräck och hoppade in i Thomas. Han tittade ner på mig och gav mig ett leende. Jag blev varm i ansiktet och förstod att jag rodnade. Jag vände mig om och såg att Winston hade tänt lampan. Han stod med förvånad blick och tittade runt i rummet. Han gick sakta fram och när han hade kommit till ungefär halva rummet gick golvbrädan sönder och hans fot gick igenom golvet. Han drog upp sin fot och man såg blod rinna från benet av träet. Winston böjde sig ner och började rycka loss träplankorna. Jag tittade mig omkring och såg en grön soffa, en tv och en byro. Jag gick fram till byron och tog tag i en ram med en kille i. Jag granskade bilden och kände genast igen det blondbruna håret och den näsan.
-Thomas kom! Sa jag och vände mig om med ramen i handen.
-Vad? Sa han och kom fram till mig.
-Kolla sade jag och vissade honom bilden. Han tittade ner på bilden och sedan häpet på mig. Vi båda vände oss om och tittade på Winston. Det är hans gamla hem tänkte jag innan jag såg Winstons ansiktsuttryck.
-Winston vad är det? Frågade Grace som stod ca 3 meter ifrån honom. Jag såg hur han stelt ställde sig upp och tittade rakt fram med skräck i ögonen. En dörr öppnades och jag såg hur en man sprang fram mot honom. Winston stod helt still kvar utan att göra någonting. Han bara tittar på manen. När manen var två meter ifrån Winston såg man hur något vasst stacks igenom honom.