This can't be true

Kapitel 4

| Kapitel 4 |

Nästa dag jag kom till skolan kollade Emil på mig hela tiden. Alla, även Aaron la märket till det. Emil var en del utav Aarons flock. Emma fick tillslut nog och gick fram till honom när han stod under den stora eken på parkeringen.

När hon kom tillbaka såg hon helt chockad ut. Hon tittade mig och log lite.

- Gå till honom Mel, sa hon och tittade på Aaron.

Jag reste mig och gick fram till Emil. Han började le stort och jag tittade undrade på honom.

- Det är du Melodi!, sa han och log ännu större.

- Va?, sa jag undrande.

- Du är min Mate. Jag fyllde år igår och jag känner en sån stark dragningskraft till dig.

- Men, jag är inte 16 än, hur kan du veta att jag är din Mate?

- Min familj är en av de äldsta. Så vi känner det. Om du inte tror mig, fråga Aaron. Vi ses sen vännen, sa han och pussade mig på kinden.

Jag stod kvar i chock. Aaron kom fram till mig och kollade mig djupt in i ögonen när de andra hade gått in till lektionen.

- Det är sant. Hans familj är en av de äldsta. Äldre än min.

- Jag vet inte vad jag ska göra Aaron. Jag vet inte ens varför jag pratar med dig och...

- Melodi!

- Förlåt, jag vet bara inte vad jag ska göra, säger jag och känner tårar rinna ner för mina kinder.

Aaron tar bort dem och drar mig förvånat in i en kram. Jag kramar honom tillbaka och det känns bättre.

- Lova mig en sa Melodi, säger han och tittar djupt in i mina ögon.

- Vadå?

- Låt honom inte märka dig tills du känner kraften tillbaka, okej?

Jag nickade bara och gick tillbaka in i skolan. Jag vill inte komma alltför sent till mina lektioner för dagen.

Lektionerna denna dag har bara varit tråkiga. Allt har gått så långsamt. Jag vill bara gå hem och se en film. Lycka vände sig om och tittade undrade på mig. Jag bara ryckte på axlarna och tittade ner i min bok.

- Mel, är allt som det ska?, frågar hon efter en stund.

- Ja, det är bara så tråkigt, svarade jag och vi började småskratta.

På rasten kom Emil fram till mig och drog in mig i en kram. Jag kramade honom tillbaka. Jag kan inte vänta tills jag kommer kunna känna samma känsla som Emil. Det är inte långt kvar dock.

- Följ med ut en stund? viskade han i mitt öra.

Jag nickade och han tog min hand och gick ut. Vi stod under eken igen och Emil drog bort en slinga hår hur mitt ansikte.

- Melodi, jag vill märka dig som min, sa han.

- Nej Emil, jag vill fylla år först.

- Jag frågade inte om din tillåtelse, sa han och tittade på min nacke där märket skulle sitta.

Jag försökte putta bort honom men han kom snabbt tillbaka. Jag kom plötsligt att tänka på länken som Aaron fixade mellan mig, Eric, David, Emma, Lycka och honom. Han tänkte att det skulle vara bra om det hände något.

Utan att tänka gjorde jag något som defensivt skulle vara det sista jag skulle göra.

'AARON'

'Mel! Var är du?!'

Jag hann inte svara för jag kände en enorm smärta i magen. Emil hade sparkat mig i magen och jag föll ner på mina knän.

- Inte så stark nu va Melodi? sa Emil elakt.

----------

Kommentera gärna vad ni tyckte och rösta om ni gillar det :)
/ Kram på er, Tuva

----------