This can't be true

Kapitel 9

| Kapitel 9 |

| Mel's perspektiv |

Idag fyller jag och Oscar år. Han kommer att hämta mig efter skolan så att vi ska en lite syskontid innan vi ska fira med släkten. Hela morgonen har jag känt den där känslan som jag kände igår, men betydligt starkare. Det har även lagt tills en fantastisk doft.

Jag har ignorerat Aaron hela morgonen. Så fort jag sett honom i korridoren har jag tagit en annan väg. Jag vill inte riskera att han är min Mate. Så från och med nu kommer jag ignorera honom för alltid. En ganska bra plan enligt mig.

Jag är för tillfället ensam. Em och Ly ska göra ett matteprov som båda missade förra veckan. Själv har jag svenska som andra lektion. Jag vet inte om det kommer vara många på den, eftersom många har prov att ta igen. Aaron var inte på engelskan, som skulle varit våran första lektion. Men jag hörde från David att han gjorde ett geografi prov.

Idag har vi en ta igen dag skulle man kunna säga. Om man har missat något prov är det idag man tar dem. Jag har inga att ta igen som tur var.

Nu är jag iallafall påväg mot svenskan. Jag får många fina leenden och många grattis på vägen. Men plötsligt känner jag den där fantastiska doften igen. Det är en blandning mellan skog och honung. En fantastisk doft...

KOM IGEN MEL! Jag vänder mig snabbt om och väljer att ta en annan väg till svenskan. Dock är det väldigt mycket folk i denna korridor. Jag har inget annat val än att tränga mig igenom alla människor. Dock händer det som inte får hända. Plötsligt känner jag att någon går in i min axel, kan ni gissa vem det var?

Aaron.

Jag hör honom flämta till. Han måste ha känt samma fantastiska känsla som jag. Känslan var som fyrverkerier och alla ben i hela min kropp bad mig att gå fram och krama om honom. Men jag gjorde raka motsatsen. Jag sprang där ifrån så fort jag kunde.

Eftersom det var så många personer i korridoren kan Aaron inte ha uppfattat att det var jag. Jag skyndar mig till en tom korridor och sätter mig vid en av bänkarna. Jag satte händerna för ansiktet och hör Aarons röst i mitt huvud.

Han försöker länka till mig.

'Vem är du, du underbara mate', säger hans röst.

'Aaron, mör mig i E-korridoren, NU!'

'Detta måste vara ett skämt! Säg att det är ett skämt Melodi!'

'Jag önskar att det var det'

Några minuter senare ser jag Aaron komma in i korridoren. Vi kan dock inte längre prata i korridoren, då den blivit full av elever. Jag ger Aaron en blick. Han himlar med ögonen och tar tag i min hand. Jag vill dra ifrån bort min hand, men pågrund av den fantastiska känslan låter jag den stanna.

Aaron drar in mig på den närmsta toaletten och stäpper där, till min besvikelse, min hand. MEN VA! TYST MEL. Det menade jag inte. Jag ville ju att han skulle släppa.

Jag valde att sätta mig på skåpen brevet handfatet. Samtidigt som Aaron gick fram och tillbaka längst rummet.

- Kan du stå stilla? Det är stressar upp mig, sa jag.

Han stannade och tittade på mig med sina klarblå ögon. Han bet sig i läppen och drog en hand genom sitt bruna hår. Jag var en millisekund från att säga till honom att sluta med det. Man han hann slutna innan jag sa något. Han tog några steg närmare och så att vi var två meter ifrån varandra.

- Vad ska vi göra Mel? Det här funkar inte!!

- Vi skulle ju kunna avvis..., hann jag säga innan jag blev avbruten.

- Våga inte avsluta den meningen, sa han och satte en hans på min kind.

När kom han så nära? Vad ska jag svara? Varför kunde jag inte få en annan Mate. Snälla?

- Det här är så fel, men det känns så rätt, sa han.

- Vi kan inte göra något. Vi gör som vanligt, ingenting ändras. Detta samtal har aldrig hänt. Vi har inte hittat våra mates än. Okej?

Det plågade mig att säga de orden. Men vi har inget val. Våra familjer skulle aldrig tillåta detta, aldrig. Det tog flera minuter innan jag fick ett svar. Han hade hela tiden tittat ner i golvet, fortfarande med sin hann på min kind. Tillslut tittade han upp på mig och tog borde sin hand.

- Okej.

Jag ställde mig upp. Tittade på honom en sista gång innan jag gick ut från toaletten och småspang till klassrummet. Hela den här dagen gick segt. Vi hade inga riktiga lektioner så vi gjorde inte något alls faktiskt.

Vid middagsbordet senare den dagen pratade vi inte om mates. För alla visste att jag eller Oscar skulle säga något om vi träffade våra. Och när vi inte gjorde det, förstod dem att det inte hänt något.

Efter middagen gick jag upp på mitt rum och la mig i sängen. Inte långt efter kom Oscar in och la sig bredvid mig. Han la sin arm om mina axlar och pussade mig på pannan.

Han vet...

----------

Kommentera gärna vad ni tyckte och rösta om ni gillar det :)
/ Kram på er, Tuva

----------