This can't be true

Kapitel 12

| Kapitel 12 |

| Mel's perspektiv |

Skola igen då. Inget jag vill. Inte efter det som hände i fredags eller under helgen.

När jag kommer in på skolans område är allt som vanligt. Jag hoppas verkligen att den här dagen är som vanligt. Inget konstigt eller annorlunda

När jag kom in i korridoren kände jag att någon tog tag om min handled. Jag kände gnistor och visste att det var Aaron. Han drog med mig till toaletten åter igen. Han stod med ryggen mot mig och jag satte mig åter igen vid handfatet.

När han tillslut vände sig om fick jag en chock. Även om jag är sårad just nu kan jag inte låta bli att oroa mig.

- Vad har hänt med ditt ansikte?! Varför läker det inte? Frågade jag chockat och satte min hand på hans kind för att undersöka den blålila blåtira vid hans öga.

- Jag fick den av din bror. Den läker inte eftersom hans kompis till häxa gjorde så att den inte kunde det. Den kommer läka i hastigheten som för en vanlig människa.

Jag stelnade till. Oscar? Var det därför han var borta under lördagen? Varför var han tvungen att göra så? Oscar kommer att få betala för det.

- Jag är ledsen för att han gjorde det, sa jag.

- Varför gjorde han det? Han vet om oss eller hur?

- Ja, han vet.

- Melodi! Vi skulle inte säga till någon.

- Du vet att Oscar är min tvillingbror! Jag skulle aldrig kunna dölja något för honom, eftersom vi har vårt tvillingband! Men han har inte sagt något till någon under hela tiden.

- Hela tiden? Har han veta lika länge som vi?!

Jag nickade bara och Aaron drog båda sina händer genom håret och blundade. När han öppnade ögon kunde jag ser både oro och förvåning.

- Om han har vetat hela tiden, varför gav han sig på mig nu?

Jag ville inte svara. Jag skadade bara på huvudet och vände mig om. Jag kände Aarons värme bakom mig. Han satte sina händer på min midja och vände mig mot honom. Han satte mig på platsen jag satt förut, vid handfatet, och tog bort tåren som nyss föll ner min kind.

- Snälla Melodi, prata med mig!

- Det gör för ont Aaron! svarade jag lite högre.

- Snälla!

Jag försökte resa mig och gå iväg. Men jag kom inte långt, Aaron starka armar höll mig tryckt mot hans välbyggda bröstkorg. Jag suckade och gav upp. Jag vände mig mot honom och berättade vad jag kände.

Jag såg på honom hur hela han blev stel och skakade huvudet efter varje mening jag sa. Jag satte mig åter igen ner vid handfatet. Att ha honom så nära gjorde mig svag i knäna.

- Nej, nej, nej, nej Melodi, sa han och ställde sig nära mig och lyfter upp min haka.

Han tittade mig djupt i ögonen och förstod att jag verkligen håller på att falla för honom. Eller jag tror att jag redan har det.

- Melodi, Alisha är min lillasyster.

- Va?, frågad jag och kände mig plötsligt så dum.

- Alisha är min syster. Hon går i en annan skola, så du har inte sett henne här. Jag var väldigt orolig för henne eftersom hon lider av depression. Jag var rädd att hon skulle försiöka ta självmord igen. Hon brukar duscha i min dusch eftersom jag har varmare vatten än henne. Vi har en "lek", Eller vad man ska säga, mellan oss. Vi har haft den sedan vi var små. Varje gång jag tar fast henne, när hon använder mitt badrum, blir det kuddkrig. Det slutar alltid med att jag vill ha henne nära mig, för hennes säkerhet.

Nu känner jag mig så himla dum. Vad är det för fel på mig? Så brukar ju jag och Oscar hålla på. Jag borde ha förstått det!

- Jag är ledsen. Jag menade inte..., mer hann jag inte säga förrän jag blev avbruten.

- Jag orkar inte mer Mel!

- V-vaa?, frågade jag osäkert.

Jag hann inte tänka eller säga något mer. För jag kände ett par varma läppar mot mina. Det slog gnistor om oss, nej, snarare fyrverkerier. Detta är så fel, men det känns så rätt! Jag tog mina händer mot hans nacke och drog honom närmare mig.

Han fördjupade kyssen och jag drog mina händer genom han perfekta hår, som inte var perfekt längre.

Jag vet inte vart denna Aaron kom ifrån, men stanna, det får han gärna.

----------

Kommentera gärna vad ni tyckte och rösta om ni gillar det :)
/ Kram på er, Tuva

----------