This can't be true

Kapitel 19

| Kapitel 19 |

| Melodi's perspektiv |

- Hur visste du att jag var här? Frågade Aaron när vi satte oss på bänken.

- Jag kände att du fick i dig ett gift och sprang från skolan. Emma och de andra är säker oroliga just nu, men är du okej?

- Jadå, helt okej. Men jag har så mycket att berätta.

Jag satt och lyssnade på allt som Aaron berättade. Jag kände att jag blev snurrigare och snurrigare. Aaron slutade tillslut och såg oroligt på mig.

- Är du okej? du ser ut som ett spöke, frågade han oroligt.

- Eric är min kusin?

- Ja.

- Aaron vi måste berätta nu. Vi kan inte hålla detta tyst.

- Jag vet, men vad ska vi göra med henne? Hon kommer säker att försvinna nu när hon har sagt allt och upptäkt att jag är borta.

- Jag har ringt Minda, hon är påväg hit nu, sa jag och andades ut.

Aaron drog in mig i en kram och vi satt så tills Minda kom. Vi berättade allt för henne och hon sa att hon skulle ta hand om Salja och Adam.

- Jag har alltid varit den goda systern i vårt förhållande, sa hon och knäppte med fingrarna.

Då försvann både hon och Salja. Jag tittade på Aaron och han ställde sig upp. Han tog min hand och vi bestämde att vi skulle gå hem till honom och tala med hans föräldrar först. När vi kom till hans flock fanns det en lapp som sa att hans föräldrar hade åkt och att de skulle komma tilllbaka senare.

Då bestämde vi för att gå hem till mig.

När vi kom upp till mitt hus mötte vi Oscar i trädgården. Han tittade konstigt på oss. Han måste tro att vi är galna och idioter.

- Jag vet inte vad detta är, för ni måste vara dumma. Mamma och pappa är där inne. Men jag tänkte bara säga att jag är ledsen för det jag gjorde med ditt öga. Jag ville bara skydda min syster, sa han till Aaron.

- Ingen fara, jag skulle gjort detsamma, svarade han och sträckte fram handen till Oscar.

De skakade hand med varandra men Oscar såg fortfarande fundersam ut.

- Oscar, du måste följa med oss in. Vi måste prata med mamma och pappa. Du kommer förstå när vi förklarar.

Vi gick in och knakade på pappas kontor. Han och mamma brukar göra pappersarbete tillsammans, då båda två finner det så tråkigt med den typen av arbete. Han kom och öppnade dörren och såg chockad ut.

- Melodi, Oscar vad har hänt? Och vem är det här?, frågade pappa.

- Vi har något viktigt att berätta, sa jag och kramade Aarons hand hårdare.

Pappa släppte in och oss och vi satte oss på varsin stol. Mamma tittade på oss lika undrande som pappa. Dock såg hon mina och Aarons ihopflätade händer och log mot mig. Jag log svagt tillbaka och tog ett djupt andetag.

- Nå ungdomar, ska ni berätta vad som har hänt? frågade pappa och tittade på Oscar.

- Jag kan bara hälften, så titta inte på mig, svarade han.

- Melodi?

- Det här är min mate, Aaron Blake.

- Aaron Blake? Jag visste väl att det var något med en Mate att göra Melodi. Efter stunden i köket visste jag att det var något på g, sa mamma till mig.

- Va? frågade jag osäkert,

- När du började fråga mig frågor om Love och Nova. Du frågade om jag var säker på att det var Diamond Lake. Du skulle inte fråga det om du inte hade någon koppling till dem.

- Hur kan du vara okej med att Aaron är min Mate när du tror att det var de som gjorde allt mot våran familj? Frågade jag.

- Men älskling, sa mamma och kom fram till mig.

Jag vart lite rädd för vad hon skulle säga.

- Jag vet lika väl som dig att det inte var Aaron som gjorde något av det. Han var inte ens född då. Att hitta sin Mate är en helt fantastisk sak, jag skulle inte kunna vara något annat än glad för er.

- Mamma, sa jag och kramade om henne.

- Gumman, du vet att vi aldrig skulle döma. Vi önskade bara att du skulle våga prata med oss om det, sa pappa och kom fram till oss.

- Jag är ledsen för att jag inte vågade, men jag trodde att ni skulle bli sårade, sa jag.

- Du kan prata med oss om allt Mel, sa mamma och kramade mig igen.

Pappa gick fram till Aaron och räckte ut handen mot honom. Aaron skakade den och log.

- Det ska bli trevligt att få lära känna dig Aaron, sa mamma.

- Detsamma Luna, svarade Aaron.

- Åh snälla, glöm det formella, kalla mig Esse.

- Det är inte allt vi har att berätta. Det är något mer, sa jag.

- Melodi, säg inte att du är gravid, sa pappa.

- PAPPA NEJ?! sa jag och tittade på Aaron som hade samma röda ansiktsfärg som mig.

Både pappa och mamma började skratta.

Vi berättade vad som hade hänt och mamma nästan svimmade. Vi bestämde oss för att åka hem till Aaron och vänta på att hans föräldrars skulle återvända. Vi satte oss i bilen och åkte mot Diamond Lake.

----------

Kommentera gärna vad ni tyckte och rösta om ni gillar det :)
/ Kram på er, Tuva

----------