Maya Scar och Natt Fängelset

Jag får en vän

7 år sen

" Var en snäll flicka, Maya. " Sa pappa med sina händer på mina axlar.
" Men pappa jag vill vara med dig! " Svarade jag samtidigt som tårar rann ner för mina kinder.
" Jag vill vara med dig med. Men jag kan inte. Jag lovar att du kommer ha kul på skolan! Du kommer få massor av vänner som du kan leka med! Det blir väl roligt? " Pappa log när han sa det, ett försök att lätta upp stämningen.

Men han visste att jag hade svårt för att få vänner för att jag var annurlunda, men det visste jag inte då.

" Men när kommer du tillbaka då, Pappa? " frågade jag med darrande underläpp.
Han tvekade.
" Jag vet inte tuffingen, men förhoppningsvis om bara några månader. Du väntar väl på mig" svarade han och log.
Jag nickade.
" En sak till också..." började jag men då kom två män klädda i svarta kostymer med svarta slipar och svarta solglasögon.
De började släpa pappa med kraft mot en stor mörkblå bil som stod parkerad.

" Pappa! " Skrek jag efter honom.
" Det är lungt Maya. Jag kommer och hämtar dig sen! " Ropade han tillbaka.
Männen började dra hårdare i pappa. " Nej! " Sa jag högt över att se honom göra illa sig.
De kastade in honom i bilen och alldeles innan de stängde dörrarna kunde jag höra pappa säga "Jag älskar dig".
Männen satte sig i förar hytten och jag tyckte att deras hud skimrande till i en nattblå nyans.

Så fort alla dörrar var stängda körde bilen snabbt iväg.

Där stod jag, 6 år, vid ingången av min nya internatskola och just sett min pappa blivit bortfören och, endast lämnat ett moln av damm efter sig.

6 år senare

Nytt skolår, vilket betyder nya elever.

Det här var nog den sämsta dagen på hela året jag visste förmodligem för att skolan var full av svettiga nya elever och det är ingen speciell dröm för de som lider av klaustrofobi som jag.

Alla skulle samlas i skolans aula där den dumma rektorn ska hålla en timmes tal och sen lämna ut kuvert till varje elev en åt gången där det står information, så det går ytterligare en timme.

Jag gick längst sidan av korridoren som ledde mot aulan för att bara ha folk på ena sidan av mig och när jag äntligen var framme så var självklart "min" plats i aulan redan tagen av någon ny elev som ville jävlas med mig.
Jag kastade en av mina mördar blickar mot den och började leta efter någon annan att sitta på.

Överallt var det fullt, (förmodligen för att jag sov lite längre än vad vi får göra) så jag satte mig bredvid en ny kille.
Jag satt längst ut på stolraden och vände då ryggen mot killen (såklart) för att inte behöva prata med honom, fast det verkade inte hejda han.

" Hej. " Sa han och log med sina havsgröna ögon.

Jag låtsades som om jag inte hörde och log absolut inte tillbaka.
" Jag heter Percy Jackson. " Hans svarta hår var rufsigt.
" Maya Scar. " Svarade jag dystert.
" Är du också ny här? " Frågade han.
" Nej."
" Jag är. "
" Jag vet. "
" Öh...um...fint väder ute.
" Nej. " Sa jag även fast solen sken.
" Varför pratar du som min styvpappa Stinkade Gabe? Är ni släkt eller? " sa Percy sarkastiskt och himlade med ögonen.
Jag höjde ena ögonbrynet.
" Jag är inte släkt med någon som heter Stinkande Gabe. " Svarade jag väldigt tydligt även om jag kanske 1% säkert kunde vara släkt med honom för att jag känner inte någon på min mammas sida.

Percy log. Jag måste erkänna att han var lite söt då, men han är inte min typ.
Det blev tyst emellan oss och överraskande nog så bröt JAG tystnaden.

" Varför ska du börja på den här skolan? " frågade jag.
Lite konstig fråga kanske, det verkade också Percy tycka, fast man ska inte förvänta sig något snällt av mig.
" Öh...är jag inte välkommen? "
" Nej, jag menade inte så. Grejen är ju att den här skolan är för galna ungar som typ...jag? Antar jag..." förklarade jag.
" Jaha. Jag har dyslexi och ADHD. " Nickade Percy långsamt.
" Jag med."