Maya Scar och Natt Fängelset

Jag har ett samtal med en gudinna

Jag svarade något väldigt passande som "Öh...okej. "

Jag minns förra terminen i skolan då vi fick lära oss om grekiskmytologi. Nyx nämdes då. Hon var mamma till många grekiska monster och till andra gudinnor. Tillexempel Hemera, dagens gudinna.

Men jag hade aldrig trott att dessa gudar fanns. Zeus, Hera, Poseidon, Athena osv osv. Jag skulle i vanliga fall ha trott att allt detta var ett skämt. Men efter att ens rektor har blivit ett monster är en gudinna inte så (men fortfarande mycket) förvånande.

" Akta din mun, flicka lilla. Ingen talar utan min tillåtelse. " fräste Nyx åt mig.
Jag svarade inte, smart va? Den här kvinnan kunde säkert döda mig bara genom ett fingerknepp.

Nyx vände sig då mot Percy, som jag alldeles hade glömt bort.
" Har du träffat din mamma eller pappa? " frågade hon.
Percy borrade ihop ögonbrynen.
" Det är klart jag har! Jag bor med min mamma! " svarade han och himlade med ögonen.
" Din pappa då? " frågade Nyx igen och jag kunde se att ett leende spreds sig över hennes läppar.

Percy svarade inte. Han kollade ner på sina skor och suckade knappt hörbart.

Nyx flinade stort nu, men inte mot Percy, utan mot mig.
Jag var på väg att fråga varför men knep igen.

Nyx vände sig mot de två monstren som satt på hennes väntra sida och viskade något.
När jag såg vilka monster det var så tappade jag balansen. Alla vände sina ögon mot mig men jag märkte det knappt. Det enda jag kunde se var två män i svarta kostymer, svarta slipsar, svarta solglasögon och en hud som skimrade i en natt blå nyans.

" Det var du..." flämtade jag till först fast upprepade samma sak i ett skrik istället "Det var du som kidnappade min pappa!!!"
" Maya vad pratar du om?" viskade Percy men jag ignorerade honom.
" Var är han?! Vad har du gjort med honom?! " skrek jag med all  min röst, och det är mycket.

Nyx granskade mig från topp till tå och suckade.
" Åh Alex. Han var trevlig, men han kunde aldrit hålla en hemlighet. Din pappa förtjänade sitt straff. "
" Straff? Var har du gjort?! " frågade jag och stampade i golvet för min ADHD kropp orkade inte stå still något mer.
" Något för att få honom tyst, att litet tag. " Nyx flinade när hon sa det " Han spred för mycket information om mig. "
" För mig till honom! "
Nyx skakade på huvudet.
" Maya Scar, fattar du inte att din far är död? "

Det kändes som ett spjut hade träffat mig i bröstet.
Jag kände mig yr.
Men det hejdade inte mig från att bli riktigt förbannad.

Jag stormade bort mot Nyx tron.
Monster försökte stoppa mig, men jag föste lätt undan dem, innan de kostym klädda gubbarna som hade rövat bort pappa kom.

De grep mina armar och hindrade mig från att smocka gudinnan i ansiktet. Jag sparkades, slet och bet i dem men de verka inte ha någon känsel. Samtidigt stirrade Nyx på mig från sin tron och skakade på huvudet.
" För henne och pojken till ni vet vilken cell. " sa hon.
Ena kostym gubben nickade och grep tag i Percy.
" Släpp mig din...!" Ja, jag kanske inte ska säga riktigt allt han sa.

Vi släpades bort från salen, nerför några trappor och igenom några korridor.
Jag gjorde motstånd i början, fast efter ett tag verkade energin i mig ta slut. Kostym männen verkade aldrig sluta gå.
Men efter något som kändes som evigheter stannade vi framför en vägg.

Jag rynkade pannan.
" Jag tror att eran mästare ville ha oss i en cell. " sa jag.
Båda vände blicken mot mig.
" Mamma. " rättade en mig med sin rossliga röst, men det förstod jag inte. " Ursäkta? Jag är inte din mamma! " spottade jag ut mig.

Kostym mannen himlade med ögonen och  vände sig sedan mot väggen igen och sa något på ett annat språk.
Ett hål i väggen öppnades och de föste in mig och Percy.
" Hallå där! " protesterade han och vände sig om i cellen för att springa ut men hålet i väggen var borta. Vi var fast.

" Nej...! " sa Percy och slog med händerna mot väggen "Släpp ut oss!"

Jag sa ingenting, för jag visste att det var meningslöst av någon andledning.

Jag inspekterade cellen. Den var väldigt liten.  1 och en halv kvadratmeter stor med ett två meter högt tak. På en av stenväggarna hade de som lagt ett lager sten innåt, så att de blev ungefär som en bänk.  Det ända som piggade upp mig var det mycket lilla fönstret som satt högt upp i ett hörn.

Jag satte mig på bänken och lade huvudet i händerna. Mina händer blev blöta och jag förstod då att jag grät. Jag tänkte på min pappa. Min döda pappa.
Jag undrade hur Nyx hade vetat vad han hette. Och vad menade hon om att han inte kunde hålla hemlighet? Pappa kunde visst göra det. Han hade sagt att han hade svurit på någon flod (sjukt, jag vet) att aldrig berätta om min mamma för mig, utan istället låta mig ta reda på det själv med hjälp av andra?

Percy satte sig långsamt bredvid. Först tvekade han, men la sedan armen runt mina axlar. Om jag inte hade varit ledsen, skulle jag (som vanligt) ha smockat honom i ansiktet men jag förstod att han ville trösta mig.

" Maya, jag hatar när folk säger till mig om att de är ledsna över min pappa, " sa Percy försiktigt "Men jag är ledsen över din pappa. "
Jag nickade knappt märkbart till svar.
Något i mitt inre viskade till mig och sa att jag skulle acceptera att min pappa var borta. Jag tror också att jag vetat ett tag inerst inne att min pappa var död. Att han inte skulle komma tillbaka.

"Jag fattar inte. " snyftade jag som skämdes ihjäl mig för att jag grät "Nyx verkade ha känt honom. Hur är det möjligt? "
" Jag...jag vet inte. " svarade Percy dystert.

Vi satt tysta i några minuter, timmar, eller dagar? Jag hade svårt att hålla koll på tiden. Visserligen så sipprade det in ljus ur det lilla fönstret. Men det kändes som om det ljust i 10 minuter och mörkt i flera timmar.

Efter vad som kändes som en evighet (bokstavligt talat) så ställde jag mig upp. Jag var rädd att skulle slå i huvudet men det behövde jag inte oroa mig för. Det var minst 30 cm kvar till taket.

"Percy. " sa jag skarpt.
Han tittade upp.

Jag kände nästan inte igen honom. Han hade mörka, alltså riktigt mörka ringar under sina ögon som var blodsprängda av ingen sömn.
Läpparna var torra och vita som matchade med hans bleka hud.

" Du...du har sett bättre. " var självklart det ända jag kom på.
Percy log trött.
" Du med. " svarade han.

Han skrattade. Nästan inte ens hörbart, men det var ett skratt. Lite konstigt om du frågar mig, men jag stämde in ändå, för att jag var inte säker på om jag någonsin skulle skratta något mer.